måndag 25 maj 2009

EU och krisen

”De borgerliga har ett gemensamt krav som kommer att bli viktigt i valrörelsen: Rätten att välja sjukvård fritt i vilket EU-land man vill. Det är en symbolfråga med offensiv kraft”, skriver socialdemokratiska Dagens Arena i sin webbledare i dag. Det är helt rätt. Alltfler svenskar ser i detta en möjlighet att vid behov trotsa socialdemokratiska fördömanden och runda de svenska vårdköerna.

Men fortsätter Dagens Arena ”Deras svaga punkt är antagligen större, nämligen krisen. … Ingen tacklar frågor om hur unionen kan ha en krispolitik, hur fattigdomen ska bekämpas, hur köpkraften kan höjas”. Det är bara lite rätt, men mest fel.

Med en budget på endast en procent av medlemsländernas BNP, varav 40 procent går till det ineffektiva jordbruksstödet finns inte resurser inom EU för gemensamma finanspolitiska stimulanser mot krisen. Även om EU:s socialfondsprogram stöder hela 9 miljoner löntagare i Europa är den delen av den ekonomiska politiken ändå huvudsakligen de enskilda medlemsländernas ansvar.

Däremot kan det bedrivas en gemensam penningpolitik mot krisen genom den Europeiska Centralbanken (ECB). Men det har Sverige ställt sig utanför genom att inte ansluta sig till euron.

Därutöver kan EU bygga gemensamma institutioner för kontroll och styrning av de finansiella marknaderna. Som en av ledamöterna i EU-kommissionens rådgivande konsumentgrupp för finansiella frågor har jag varit med att diskutera förslagen i den i Sverige föga kända de Larosière-rapporten och kommissionens i Sverige lika obekanta rapport Driving European recovery. De Larosière-gruppen lade 31 förslag till en strategi mot finanskrisen och kommissionen lade till några.

Två viktiga delar av strategin är stärkt gemensam övervakning av de finansiella marknaderna, ibland kallat en europeisk finansinspektion, och ett allt hårdare tryck på olika skatteparadis att öppna sig för insyn i kombination med ett hårdare tryck också på de europeiska bankerna att inte samarbeta med dessa skatteparadis. En teknik i sammanhanget kan vara att utnyttja de relativt nya kapitaltäckningskraven på bankerna (Basel 2) så att banker som utnyttjar skatteparadis åläggs högre kapitaltäckningskrav och därmed försämrad lönsamhet. Sådant biter.

Den svenska EU-parlamentariker som enligt min uppfattning arbetat effektivast med de här frågorna är Folkpartiets Olle Schmidt. Den som funderar på vem den ska kryssa kan gärna tänka på att Olle har haft förmågan att uträtta mycket, men saknar motsvarande förmåga att skryta om det.

Jan-Erik Nyberg

Inga kommentarer: