torsdag 1 oktober 2009

Moderat plågad av lömska folkpartister

En längre tågresa senaste helg tillbringade jag med Lars Tobissons läsvärda memoarer, som beskriver ett skeende jag bitvis haft insyn i.

Våra vägar korsades första gången på 70-talet. Då var vi några år suppleanter i Arbetsmarknadsstyrelsen för SACO respektive TCO. Uppdraget bestod till inte ringa del i studieresor med en längre odyssé över halva USA som kulmen. Under ledning av den blide poeten Ragnar Thoursie, på den tiden byråchef på AMS, studerade vi och några andra datorisering i amerikansk arbetsförmedling.

Under läsningens gång konstaterade jag med stigande tillfredsställelse att jag inte är omnämnd. Lars Tobisson är nämligen inte nådig mot folkpartister som kommit i hans väg. Bland mina jämnåriga ungliberaler är en ”petimätern… med stort intresse för detaljer” en annan raka motsatsen, ”som när han fick ordet, kastade huvudet bakåt, fäste blicken någonstans bortom samtidens rand och klargjorde hur alla problem kunde lösas enligt socialliberala principer” och en tredje ”lyckades i snart sagt varje fråga från något slags radikalliberal utgångspunkt inta en (orealistisk) hållning” .

Folkpartiledarna Ullsten och Westerberg är hopplösa och Leissner omöjlig. Ola Ullsten beskrivs som vanligtvis oengagerad. Dock vaknade han till liv och manövrerade ut de godtrogna moderaterna, när den första Fälldinregeringen 1978 efterträddes av en ren folkpartiregering. Inför regeringsförhandlingarna 1991 hade Tobisson lärt sig och de moderata förhandlarna var ”medvetna om Bengt Westerbergs mästrande sätt och hans förflyttning vänsterut.”

Lars Tobisson ägnar ett nästan oproportionerligt stort intresse åt folkpartiet och folkpartister, som han ser som ett opålitligt släkte, notoriskt benäget att lura moderater och hålla en dörr öppen för samverkan med socialdemokraterna. Den ledande folkpartist han tycks ha haft lättast att samarbeta med var Anne Wibble.

I ärlighetens namn ska dock sägas att Tobisson inte alltid är så nådig mot sina egna heller. Det bidrar till att göra memoarerna riktigt läsvärda.

Det tobissonska giftet sitter i pennan. Pennlös är Lars Tobisson både vänlig och sympatisk, om än inte alltid lika underhållande.

Jan-Erik Nyberg

2 kommentarer:

Josefin Silverfur sa...

Nu blir jag nyfiken, vilken beskrivning avser dig?

Jan-Erik Nyberg sa...

Lyckligtvis är ingen av dem jag