onsdag 30 september 2009

Nytt LSS boende

Idag har jag åter inbjudit ungdomar till deras framtida LSS boende. Det var som vanligt lite körning med grävskopa, hjälmar till ungdomarna som ska bo där och ett litet välkomsttal med kaffe och bulle. Det är otroligt stimulerande att vara politiker vid sådana här tillfällen. Jag, just jag har bidragit med mitt politiska arbete att ge möjligheter till ytterligare 6 ungdomars boende. Att deras föräldrar äntligen också ser en framtid för deras barn även om det också kan kännas lite ovant att lite mer släppa greppet. Detta var det tredje LSS boendet kommunen startat upp på kort tid. Ytterligare ett håller på att byggas. En annan viktig och glädjande händelse idag var att detta LSS boendet ligger mitt i ett etablerat villaområde. Villaägarföreningens ordförande i området har hela tiden med sin styrelse varit till stor hjälp med att förklara vad detta nya boendet är och innebär. Det värmde när han också idag kom och hälsade de nya invånarna varmt välkomna. Själv fick jag en varm kram av en av pojkarna när jag skulle åka tillbaka till kommunalhuset. En kram man går länge på.

Sollentuna kommun - en levande kommun

Kommunen ska ägna sig åt kärnverksamhet. Annat får övriga aktörer ta hand om. Då Sollentuna är och ska förbli en levande kommun så ska vi inte ta hand om begravningar. Vill också påpeka att tro, hopp och kärlek är det som bär mänskligheten i en positiv riktning. Som liberal vill vi ha ett mänskligare samhälle och då är nyckeln just tro, hopp och kärlek.

Frihet i döden

Jag tror inte på gud. Det har jag nog aldrig gjort, med undantag av en kort passage 1983 som jag delar med många jämnåriga kvinnor i det här landet. Jag har läst min bibel och tagit till mig vettiga stycken, förkastat andra och självklart har jag genom åren funderat mycket kring tro och religion. Sekulariserad i enlighet med svensk norm vore nog en lämplig etikett på uppväxten och den har självklart präglat mig. När en av mina kloka vänner stack Illusionen om gud i händerna på mig och sa att jag borde tänka en vända till hjälpte dock inga undanflykter. Jag tvingades konfronteras med min tro, eller avsaknaden av den, och jag fick till slut erkänna mig besegrad. Samma dag ändrade jag Religiös åskådningFacebook från det bekväma agnostiker till det, för många, mer skavande ateist. Det var frigörande att komma ut ur garderoben och till min stora glädje slapp mitt nya jag förskjutas av de i vänkretsen med en mycket uttalad tro.

Livet som ateist i Sverige skiljer sig kanske inte så mycket från det som agnostiker eller troende, men vad gäller döden finns tydliga skillnader. Jag lever fortsatt i en trygg övertygelse om att ingen gud har en plan för mig och att jag själv styr över vad det blir av mitt liv. Skillnaden är att det jag vill se hända kan jag inte skjuta upp för jag vet att jag en dag ska dö även om jag inte har en aning om när. En dag ska jag dock garanterat dö, det ska vi alla, och när jag gör det är jag helt enkelt borta. De elektriska impulser i hjärnan som gör mig till den jag är kommer att upphöra och ingen själ kommer att virvla iväg eller dröja sig kvar. Det finns ingen plats för mig i någon himmel eller helvete. Jag får varje dag själv se till att ta ansvar för mitt handlande och eftersom inga återseenden väntar efter döden måste de jag håller av få känna sig så älskade i livet att det finns kärlek kvar även när jag är borta och inte kan ge dem mer. Livet känns mycket viktigare och roligare sedan jag förlikats med insikten om att det kommer att följas av en oändlig tid av död.

Mina anhöriga har naturligtvis mitt fulla förtroende att göra precis vad de vill, inom lagens ram, med den biomassa jag efterlämnar när hjärnan släckt ner. Utan att ha någon övertro på min charm tror jag att det kanske kommer att finnas några människor som har ett behov av ett avslut och ett farväl även av mig. Det är nämligen ett behov de allra flesta har när en människa i deras närhet dör. Om mina anhöriga finner tröst i att fylla min rester med kemikalier, låta en präst berätta lite om mig och lite om gud, använda jordens begränsade resurser till en påkostad kista att elda upp och gräva ner i vigd jord och avslutningsvis resa en monumental sten som ska stå i 25 år med inskriptioner om min uppgång och mitt fall så står det dem helt fritt. Jag har inga invändningar. För låt oss göra det klart ännu en gång, då är jag inte längre kapabel att tycka något alls. Däremot känner jag dem nog så väl att jag törs gissa att det knappast skulle kännas rätt för dem och troligen inte ge dem tröst. Det skulle kunna vara ett befriande ironiskt avslut på en ateists vara, men även om ironi är min generations signum tror jag inte det är det paketet de kommer att vilja lägga i varukorgen i Fonus webbutik.

Tänk istället om mina anhöriga och vänner kunde få samlas för att ta farväl av mina frystorkade rester i ett vackert kapell helt utan religiösa symboler. Tänk om det i anslutning till detta kapell fanns en begravningsplats eller kanske ännu hellre än minneslund dit de kunde söka sig för att finna tröst i den vackra arkitekturen och den rogivande miljön. Tänk om detta fanns i min hemkommun Sollentuna och var finansierat av pengar som jag och andra redan betalat in för att täcka vår hädangång.

Jag är nog inte helt ensam om att tänka i dessa banor eftersom andelen borgerliga begravningar ständigt ökar och i stockholmsregionen 2008 var uppe i 10,5 %. Via lagstiftning som begravningslag och begravningsförordning vill staten garantera alla invånare en värdig begravning. Man kan välja en borgerlig begravning, men fysiska platser som säkerställer värdighet för anhöriga med annan religion eller frihet från religion åstadkommer man inte genom att ge pengarna till en kyrka. Jag och två miljoner andra svenskar är inte medlemmar i svenska kyrkan och vi saknar idag helt möjlighet att påverka vad begravningsavgiften används till.

Jag vill att begravningsansvaret läggs på kommunerna istället för kyrkan. Hade kommunen det ansvaret skulle alla, oavsett religion eller frihet från sådan, på lika villkor kunna diskutera vad pengarna ska användas till. Det skulle kännas rätt i ett land som både har religionsfrihet och är ett av världens minst religiösa.

Jag lever i frihet från religion. Låt samma frihet få prägla min död.

tisdag 29 september 2009

Maria Bergström till Riksdagen



Från Sollentuna Folkparti kandiderar Maria Bergström till Riksdagen. Här ovan är hennes egen presentation.

Fler kandidatvideos hittar jag här: http://www.youtube.com/user/FPStockholmslan

Flyktingintroduktionens flytt till arbetsförmedlingen

Igår invigde jag flyktingintroduktionens nya lokaler bredvid arbetsförmedlingen. Verksamheten har flyttat till arbetsförmedlingens lokaler för att ytterligare stärka stödet för att flyktingar snabbt komma ut i arbete eller arbetspraktik och egen försörjning.

Flyktingintroduktionen har sedan den omorganiserades under 2007 tagit emot människor från 27 olika nationer. De flesta som har kommit hit har kommit ifrån Irak av kända skäl. När jag tänker på flyktingar så slår det mig hur vi oftast i samhällsdebatten pratar om dem som en homogen grupp och som en grupp som behöver tas om hand. Sällan tänker vi på hur otroligt modiga och tåliga de är som har lyckats att ta sig från sitt land, från förföljelser och krig.

De flyktingar som kommer hit har lämnat familj, släkt och vänner och oftast alla sina privata tillhörigheter. Men de kommer med en massa förmågor och erfarenheter. Vi i Sverige blir ett rikare land för att flyktingarna kommer hit, vi får ny kunskap och tillgång till nya kulturer och nya språk.

På flyktingintroduktionen hjälper vi flyktingar som har fått uppehållstillstånd att komma in i samhället på olika sätt. Alla får en individuell introduktionsplan som bland annat innebär stöd i kontakter med myndigheter, kurser i svenska språket, arbetspraktik eller kompletteringsutbildning, och samhällsinformation. Allt för att så snabbt som möjligt bli en del och känna sig hemma i det svenska samhället som är deras nya hem där vi tillsammans bildar det nya Sverige. Sollentuna är bra på att ta emot flyktingar!

Skolk i Sollentuna

Till dagens möte i Barn- och Ungdomsnämnden har det delats ut ett tjockt ark med en översikt av elevers otillåtna frånvaro i skolan.

Statistik i maj anger att 16 elever varit helt frånvarande ett år, 9 elever har varit borta 1-3 månader (för sporadisk frånvaro är siffrorna 70 respektive 51 elever).

Jag delar här bara med mig dessa siffror, övriga kommentarer känns överflödiga. Åtgärder måste sättas in så att skolorna fångar upp alla individer innan det gått månader av frånvaro.

söndag 27 september 2009

Tänka nytt är inte lätt

"Störst nytta per satsad krona" är som dagens ledare i DN påpekar, en viktig devis för politiskt beslutsfattande. Ledaren handlar om 5 punkter för miljön, och att miljöpolitik är mer än retorik. Ambitionen är att "tänka nytt" och vågat, men DN presenterar gamla lösningar utan att våga sig på några nya skarpa förslag.

Punkt ett analyserar ett behov av att på ett mer helhetligt sätt utveckla hållbara lösningar för naturvården och ekosystemen utanför skyddade reservat. Det är dock oklart vad DN faktiskt menar med den punkten, och vilka konkreta förslag det skulle leda till.

Punkt två handlar om att satsningar på miljön ska ge så stor nytta som möjligt per satsad krona, och det låter rationellt och bra men döljer problemet med målkonflikter och tidsperspektiv. Här exemplifierar man med regeringens satsning på etanolbilar som ett genant misslyckande. Enligt min mening består misslyckandet i huvudsak i att man beskattar etanolen så kraftigt att den blir dyrare än bensinen vilket har inneburit att etanolbilarna i huvudsak körs på bensin. Några konkreta förslag på vilka lösningar som ger störst nytta per satsad krona vågar sig DN dock inte på.

I sin tredje punkt slår man ett slag för mer kärnkraft. Kärnkraften är en bra energiproduktion, men den har också sina brister. Den är heller inte förnyelsebar. Men den är betydligt bättre än kolkraft för klimatet. Och vi behöver göra allt vi bara kan för att minska klimatuppvärmningen. Men innan vi bestämmer oss för att bygga nya kärnkraftverk måste vi se över vår energianvändning i alla delar i samhället. Den billigaste och mest resurssnåla kilowatten är den sparade elen.

I den fjärde punkten skriver DN om slit och släng kulturen och framförallt då maten som vi slänger. Men det är svårt att göra något politiskt åt att vi slänger mat som inte har använts. Även om punkten är viktig ur ett samhällsperspektiv kan den inte ses om ett misslyckande för politiken.

Den femte punkten handlar om förtätning av statsmiljön och om att vi måste stå ut med visst buller om vi lever i en storstadsmiljö. Jag håller med DN om att det är bra om våra myndigheter tillämpar samma gränsvärden för vad som utgör skadligt buller. Buller är dock ett folkhälsoproblem där upplevt buller både leder till stress och hjärt- och kärlsjukdomar. Förtätning innebär också mindre gröna kilar och naturområden, vilket också är viktigt för att människor ska trivas in sin närmiljö.

DNs miljöpunkter är i vissa delar bra, men tar inte upp de svåra målkonflikterna som vad som är nytta just nu och över en längre tid, eller vilka som ska betala för olika satsningar på miljön och klimatet. Det är svårt att konkretisera miljöpolitiken efter "störst nytta per satsad krona", utan att först beskriva vilket samhälle vi vill ha.

lördag 26 september 2009

Jämställdhetens fiende

De som arbetar för bättre jämställdhet behöver inga fiender ifall de har vänner som Tiina Rosenberg.

Hon fick 5 minuter i Tankar för Dagen i P1 nyligen. Du kan lyssna på henne här.

Jag blir skrämd när hon talar om att allt hon tror folk ser som positivt för en man är negativa egenskaper hos en kvinna. Jag känner mig utpekad som taliban och kvinnobålsbrännare i hennes ordbeskrivning och har få sympatier.

Jag kan förvisso tänka mig att hon har utsatts för många av dessa hemskheter som nämns. Men isåfall är det inte i egenskap av kvinna hon blivit utsatt - utan som en person med fanatiska, fundamentalistiska och idiotiska åsikter.

måndag 21 september 2009

Sjukhus kan bli bostäder

För ett år sedan föreslog jag delar av Sollentuna Sjukhus skulle kunna bli bostäder. Det vore en bra affär men det har tagit tid och det kan man ha synpunkter på men nu är det på gång. Äntligen har både ansvariga inom sjukvården som LOCUM bestämt sig för att Sollentuna sjukhus inte behöver vara sjukhus. Det tog tid men den som väntar på något gott och så vidare. Nu kan förhandlingen mellan LOCUM och Sollentunahem starta och gå in i ett skarpare läge. Möjligheten att få in några hundra mindre och större lägenheter så centralt i vår kommun ökar nu kraftigt. Vi håller samtidigt på att starta upp nya boenden för våra äldre som idag bor på sjukhuset. De nya äldreboendena har en standard som inte går att bygga in i nuvarande sjukhus till rimliga kostnader. Det innebär att våra äldre får ett bättre och lika centralt boende och att vi, om det kan göras affär, också får fram enkla, stora som små, och centralt belägna "nya" bostäder.
Det kan man kalla en ”win win situation”.

lördag 19 september 2009

Göran Hägglund och svenssonlivet

Göran Hägglunds populistiska inlägg på DN.Debatt i torsdags om "vanligt folk" och "den radikala eliten" har väckt den förväntade reaktionen, bland annat från den socialdemokratiske kändisadvokaten Claes Borgström på lördagens DN.Debatt.

Egentligen har det förvånat mig i flera år att Kristdemokraterna inte tagit chansen att spela mot öppet mål genom att flirta med den kultur- och framförallt moralkonservativa opinionen. Den har ärligt talat inte så många andra talespersoner bland de politiska partierna. Men den senaste tidens försök, första gången i Göran Hägglunds tal i Almedalen och nu senast i DN, med deras populistiska rallarsvängar mot en tänkt radikal elit förvånar också. Inte är det väl sådant kultur- och moralkonservativa tilltalas av?

Förklaringen är möjigen att Göran Hägglund inser att undertonen i det han polemiserar mot och kallar politisk korrekthet har sina tydliga återspeglingar i svenssonlivets vardag och värderingar bland välutbildade människor i urbana storstadsmiljöer. Och där finns en hel del väljare.

Även om jag inte delar Göran Hägglunds uppfattningar, menar jag att det för oss liberaler inte finns någon anledning att vara kritiska mot att Kristdemokraterna försöker bli den kulturkonservativa opinionens röst i politiken. Finns en opinion är det bara bra att den kommer till tals i de politiska salongerna.

Vi i Folkpartiet har fullt upp att göra med att formulera en politik för vår tid, som är radikal utifrån våra socialliberala grundvärderingar om frihet, tolerans och allas lika möjligheter och att få den inriktningen att prägla Alliansen politik, både på riksnivå och hos oss i Sollentuna. Att se till att den förda politikens grundton är socialliberal och inte något annat är vår huvuduppgift.

Jan-Erik Nyberg

torsdag 17 september 2009

Nya idéer inget för äldreboenden

Knivsta har liksom många kommuner i landet ett stort behov av nya äldreboenden. Eftersom äldreboenden både är en bostad och en arbetsplats och det finns många önskemål och viljor som ska vägas samman vågade sig Knivsta på ett nytt grepp vad gäller en inte helt oviktig detalj i en bostad, nämligen badrummet.

– Det här handlar exempelvis om personlig integritet vid toalettbesök. Det borde gå att göra badrum som passar både dem som ska bo och arbeta i äldreboendet, säger Knivstas kommunalråd Göran Nilsson (M).

Man lät därför bygga två provbadrum, ett enligt gängse normer där störst vikt läggs vid arbetsmiljön och det andra enligt ett nytt koncept i vilket Handikappinstitutet i Solna varit delaktig. De nya idéerna byggde på tanken att den boende ska kunna klara sig själv så mycket som möjligt, men samtidigt skapa en god arbetsmiljö för de som har badrummen som sin arbetsplats. Man fick besök av arbetsterapeuter, sjukgymnaster, representanter från länsstyrelsen, PRO med flera, men ingen kom från arbetsmiljöverket. De inspekterar bara i efterhand och om de då inte godkänner badrummen som arbetsplats måste man riva och bygga nytt. Det är lätt att förstå att det vore samhällsekonomiskt lönsamt om Arbetsmiljöverket kunde ge förhandsbesked om arbetsplatser som t.ex. badrummen i Knivsta. Ett system där den som vill ha ett förhandsbesked har den möjligheten och får betala för den tid Arbetsmiljöverket lägger ner vore därför helt rimlig.

– Före 1996 lämnade vi förhandsbesked efter att ha granskat kommunernas bygglov, men den dåvarande regeringen lade ett större ansvar på arbetsgivarna. Samtidigt som vi bara ska inspektera i efterhand. Och om vi hjälper en kommun så kommer andra att höra av sig. Det blir ohållbart för oss, säger Håkan Edén, ansvarig på Arbetsmiljöverket.

Knivsta satsade stort på sina provbadrum och de kunde säkert ha betalat för att få ett förhandsbesked, men regler är regler och det går alltså inte. Det är faktiskt inte rimligt att vi har så stelbent regelverk. Arbetsmiljöverket och SKL borde omedelbums ta initiativ till ett snack med regeringen om en regeländring. Nu genast!

För Knivsta är det dock för sent, de bygger 100 badrum enligt det gamla konceptet som gör att bostaden för de äldre mer kommer att kännas som en institution än ett hem.

Läs mer här och här.

söndag 13 september 2009

Att ikläda sig politikerrollen

Kommunfullmäktig i Sollentuna hade sammanträde för några dagar sedan. På en av de folkvalda fanns en klädsel som inte behagade alla närvarande. Ord som respektlöst har använts för att beskriva den valda ensemblen. Respektlöshet mot kommunens högsta beslutande organ och därmed medborgarna som det representerar. Frågan ställs nu; kan textilier av det här slaget accepteras framöver?

I Göteborgsförorten Lerum hade detta aldrig kunnat ske. Eller jo, det har visst hänt även där, men efter den jobbiga incidenten har partierna skrivit på en frivillig överenskommelse om att ledamöterna framöver ska ha en vårdad klädsel, ett vårdat språk och dessutom sitta still på sina platser under sammanträdena.

För att inte förlora sin egen legitimitet måste politiker, i alla lägen, ha förtroende för att medborgarna klarar av att välja sina företrädare. Vissa röstar bevisligen gärna på ett parti vars representanter är stöpta i en samma form och likt en liten armé klätts i en för partiet representativ uniform. Andra gör andra val och bryr sig kanske mindre om klädsel och mer om att deras representanter är kompetenta, ärliga och fattar välgrundade beslut i linje med de löften som utfärdats. I en demokrati är inget val mer rätt eller fel än det andra och kommunfullmäktige har till uppgift att ge stort utrymme för den bredd av åsikter som finns bland medborgarna. Ett inte oviktigt sätt att ge detta utrymme är att tillåta alla sorters kläder, oavsett om de tydligt speglar väljarnas önskemål och åsikter eller kanske bara vittnar om att bäraren använder sin tid och kraft till andra, och får man anta, viktigare saker än att umgås med sin garderob. Att ge detta utrymme, även om det riskerar lämna fältet öppet för kläder som bevisligen orsakar högt blodtryck hos en minoritet, borde vara viktigare än att hörsamma en enskild grupps önskemål.

Vid högtidligare tillställningar bör klädseln anpassas efter de önskemål som ställs av arrangören, det är ett sätt att visa respekt. Om kommunfullmäktigesammanträden ska räknas till dessa högtidliga tillställningar ska vi komma ihåg att vi är inbjudna dit av medborgarna. Deras viljor om vilken klädkod som ska stå på inbjudan går uppenbarligen isär och kanske är det då bäst för alla inblandade att lägga skattepengar och kraft på annat än att ta reda på och fastställa hur de vill ha det. Kanske skulle vi politiker rent av bli än mer hånade och föraktade om de visste att vi faktiskt diskuterar frågan om vilken klädsel som på bästa sätt visar dem respekt? Om vi frågade dem kanske de skulle säga att vi kan stå i talarstolen med pennor uppkörda i näsan utan att de bryr sig, bara vi fattar bra beslut i de frågor som rör deras liv och vardag?

Kan det vara så att det är lättare att som politiker tala om andras respektlöshet än att erkänna att det är man själv som provoceras av klädsel som visar att andra inte tycker, tänker och värderar samma saker som man själv? För det är ju uppenbart en respektlöshet som vida överstiger den att komma iklädd shorts.

Jag vet att riksdagen tillämpar en heteronormativ förlegad klädkod, men eftersom två fel inte gör ett rätt ska vi absolut inte följa deras exempel i Sollentuna. Jag hoppas att den dagen aldrig kommer då jag behöver vara med och fatta beslut om vad andra vuxna får ha på sig. Istället för att ta efter riksdagen eller Lerum är därför mitt förslag att partierna i Sollentuna gemensamt skriver på en överenskommelse om att tjänstgörande ledamöter ska uppvisa åtminstone normal koncentrationsförmåga. Då skulle vi undvika tomma stolar, sovande ledamöter och sådana för vilka det svartnar för ögonen när ett par shorts kommer in i synfältet.

14 september, en femtioårsdag för jämställdhet

I morgon, den 14 september, är det exakt 50 år sedan jag fick en riksplattform som gjorde att det märktes när jag talade för jämställdhet.

Jag hade sommaren 1959 valts till ordförande i FPU med jämställdhet som min profilfråga, och det gav en god plattform men bara inom partiet.

Vid samma tid hade emellertid Sveriges tv beslutat en programserie som fick namnet "Politiska pilen".
Datum fastställdes för mitt program. Frisinnad Ungdom, FPUs organ vid den tiden, meddelade det genom att på första sidan sätta mig i tv-rutan och skriva:

Se FPU:s nye ordförande Göran C-O Claesson i TV den 14 september


"Politiska pilen" gick till olika stationer i olika tider. Vid varje station fördes jag till en av liberalismens pionjärer som med televisionens hjälp återuppstått från de döda. Varje pionjär ställde kritiska frågor.

En av pionjärerna var Fredrika Bremer – perfekt!
Det var ju just frågor om kvinnans situation jag ville ha! Den fråga hon ställde som jag minns bäst gällde om kvinnans frihet verkligen kan främjas genom tvång.

Att 1959 vara huvudperson i ett tv-program gav en plattform för att nå hela folket! Sverige hade ännu bara en
tv-kanal. Den som uppträtt där blev efterfrågad.

Jag blev intervjuad i tidningarna och välkomnades som föredragshållare hos Fredrika-Bremer-Förbundet liksom i sammanslutningar för husmödrar likaväl som för yrkeskvinnor.

Allt gav mig tillfällen att föra fram tankeställare
. Jag pekade t ex ut att flygvärdinnan, uppfattad som symbol för kvinnans frammarsch. i själva verket innebar ett steg bakåt. Av fem nya befattningar i luften hade hon fått den lägst betalda. Dessutom kunde hon inte, som sin kollega stewarden, befordras till purser.

Jag hävdade att mannen måste få lov välja den dittills kvinnliga "passuppkarriären"
medan kvinnan måste välkomnas till den dittills manliga "ansvarskarriären". Dessa tankar togs väl emot då, och det fick mig att fortsätta arbetet för jämställdhet.

Till slut har jag velat samla mina erfarenheter och slutsatser från arbetet i en bok. Ett manuskript med arbetstiteln "Kvinnor och män iakttagna 1933-2009"
är färdigt men jag arbetar med att förbättra det. Den kommande bokens titel blir:

"Kvinnor och män – roller och kön"


I morgon, alltså på femtioårsdagen av mitt möte med Fredrika Bremer i svensk tv, berättar jag om och ur den kommande boken för Liberala Seniorer
i Stockholm. Då hoppas jag få synpunkter som kan vara till hjälp vid sista översynen av manuskriptet.

Synpunkter behövs emellertid från fler
än liberala seniorer i Stockholm. Jag kommer därför att lägga ut manuskriptet på nätet, kapitel för kapitel. När boken trycks, skall texten vara så bra som den överhuvud taget kan bli.

torsdag 10 september 2009

Nytt nätverk för Liberala Företagare

"Det är i de små företagen som tillväxtkraften och anställningsbehoven finns" skriver Liberala Företagare på sin hemsida (liberalaforetagare.se) för sitt nystartade nätverk.

De har startat en företagarförening för att lyfta fram småföretagarnas frågor i Folkpartiet. Ordning på blanketthysterin och ett socialt skyddsnät för småföretagare finns bland frågor de vill driva.

Jag tycker det är ett bra initiativ. Ni som är småföretagare kan ta er en titt och fundera om du kan få ett utbyte av nätverket. Ju fler desto bättre.

onsdag 9 september 2009

SollentunaTV på Youtube

Jag höll precis på att blogga lite om hur jag vill ha lokal-TV på webben och på ett mer tilltalande sett än idag. Se WebbTV, Din LokalTV och TvSollentuna - som alla kännst lite oinspirerade och alla inslag saknar en datumstämpel (en del inslag är väldigt gamla).

Som ett mejl i brevlådan kom under bloggandet ett mejl från Bo Wanngård och gav mig ögonen på att TvSollentuna finns på Youtube.

Hoppas det formatet faller mig i smaken.

fredag 4 september 2009

En likvärdig socialtjänst behöver nationella kvalitetskriterier

I senaste numret av Dagens Samhälle nummer 26.2009, finns en artikel som handlar om att det finns stora skillnader mellan kommunernas stöd till barn som far illa. En ny rapport från Kommunförbundet Skåne visar att skillnaderna i hur kommunerna i Skåne bedömer barn som far illa varierar stort. Många kommuner sparar in på utredningsverksamheten genom att inte utreda alla anmälningar, utan istället görs förhandsbedömningar i huvudsak. Skälet till att fler väljer att göra förhandsbedömningar istället för utredningar är att det är tids- och personalbesparande. Dock är det stora kvalitetsskillnader i underlaget för bedömning av barnens situation, och man riskerar att inte upptäcka missförhållanden vid förhandsbedömningar. Vad som saknas är en tydlig definition för när ett barn befaras fara illa, säger utredaren Harald Gegner, enhetschef vid socialtjänsten i Lund.

Det är viktigt för socialtjänstens kvalitetsutveckling att man tar fram gemensamma definitioner av begrepp och riskgrupper. Det säkerställer kvaliteten, samt underlättar statistikinsamling vilket också möjliggör bättre uppföljningar och utvärderingar. Gemensamma begrepp säger dock inget om vilken kvalitetsnivå som är rimlig. Där behöver nationella kvalitetskriterier utvecklas som uttrycker en specifik kvalitetsnivå i förhållande till olika kvalitetsområden inom socialtjänsten. Dessa kan handla om att för en viss riskgrupp som definieras på likvärdigt sätt så ska socialtjänsten agera på ett visst sätt. Det gör socialtjänsten i vissa fall mindre flexibel, men mer likvärdig i landet. Det är frågan om vilken princip som är viktigast, kommunernas självbestämmande eller olika klientgruppers rätt till en likvärdig och rättssäker behandling? Jag väljer det senare.

onsdag 2 september 2009

Barnarbete i valet 2010

I våras bad jag valkansliet i Sollentuna att inte slänga de valkuvert som blev över efter valet till europaparlamentet. Tanken var att någon skola kanske kunde vara intresserad av att ordna ett skolval inför valet 2010 som ett led i sin demokratiundervisning. Tjänstemännen lovade hitta en plats att gömma undan lådorna på och jag funderade på ett bra sätt att övertyga partikollegorna i IDN (Integrations- och demokratinämnden), BUN (Barn- och ungdomsnämnden) och GVN (Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden) om det smarta i att slå ett slag för skolval. Jag bidade min tid i väntan på att sommaren skulle ta slut så att alla åter var mottagliga för mina glada tillrop och idéer eller också glömde jag tillfälligt bort det hela. Jag avslöjar inte vilket, men några framstötar har jag i alla fall inte gjort.

I förra veckan var valnämnden kallad till höstens första och sista möte. Då tog tjänstemännen överraskande upp frågan och sa att de hade tänkt lite mer sedan vi talades vid om kuvert och skolval. Eftersom många av våra vallokaler är inrymda skolor var deras idé att vi kanske kunde få till någon form av demokratiprojekt i berörda skolor. Eleverna skulle t.ex. kunna göra dekorativ (och samtidigt informativ) skyltning till de klassrum och matsalar som vi använder oss av. Kanske skulle väljarna kunna få hjälp att hitta rätt av små levande vägvisare? En lysande idé tyckte valnämnden och gav genast kansliet i uppdrag att ta tag i frågan i samråd med IDN.

Även om barnen inte får rösta behöver de tidigt få lära sig om vad demokrati innebär och hur den fungerar i praktiken. Själva valdagen borde vara dagen med stort D i en demokrati och naturligtvis ska den kunna engagera både stora och små. Dessutom kan vi lära av t.ex. McDonald’s som tar hjälp av det i marknadsföringssammanhang svårslagna barntjatet för att leda föräldrarnas plånböcker till snabbmatens mecka. Om vi intresserar barnen för valet och valdagen kanske vi kan få hjälp att få några soffliggande föräldrar till valurnorna.
Jag håller tummarna för att IDN, BUN och GVN nappar på idén och aktivt hjälper till med att engagera skolorna i valet 2010. Klistret på valkuverten blir nog gammalt och dåligt om vi väntar till 2014.

tisdag 1 september 2009

Om ordet fritid i fritidspolitiker

Jag får ibland frågan hur mycket tid jag lägger på politiken. Det ingår tyvärr i politikerkonceptet att kunna svara undflyende på obehagliga frågor och eftersom jag aldrig skulle våga göra någon tidmätning är det inte svårt att ducka frågan. Jag har dock själv börjat fundera och nu efter sommaren har jag roat mig med att väga mina handlingsbuntar. Inför måndagens MBNau har det kommit 2250 gram handlingar. Det är mer än vanligt eftersom sommaren dämt upp en flod av ärenden. Totalt motsvarar det ca 450 A4-sidor. Dubbelsidiga sådana med text som, även om den är intressant och ibland lättas upp med en och annan graf eller illustration, knappast vinner några skönlitterära priser. Dessutom smygs det alltid in några månadsrapporter och kvalitetsredovisningar som skulle kunna användas i medicinskt behandling av t.ex. sömnproblem eller för att dämpa värk, enligt devisen att man bara känner den kraftigaste smärtan. Det är lätt att säga att den som sig i leken ger får också leken tåla och visst är det så att de flesta av oss finner stor tillfredsställelse i våra uppdrag. Samtidigt är det uppenbart att alla vi som fastnat i politikträsket lever i konstant fara att bli förskjutna av våra förtvivlade anhöriga. Just därför är det skönt att ibland, när handlingshögarna ligger utspridda i hemmet och julklappsboken på nattduksbordet fortfarande har krispigt obrutna pärmar, minnas prefixet fritid i fritidspolitiker. Vi gör det här på vår fritid och ibland är det tillåtet att inte lusläsa allt utan skumma det viktigaste och slappa i soffan med familjen. Ordet fritid får aldrig bli en smärtande påminnelse om vad man tvingas offra utan är ett skydd att gömma sig bakom i tider när kraven blir lite väl många.

En stank av fruktan

Läste i en kolumn i Svenska Dagbladet http://www.svd.se förra veckan om hur fruktan och rädslan för svininfluensen breder ut sig över landet. Men att det finns mycket värre saker att gå och vara rädd för. Det är den främligsfientligheten som breder ut sig. Hur partier som motarbetar solidaritet och omtanke om medmänniskor som virus sprider sig in i vår demokrati. "Virus kan man undvika med desinfektionsmedel. Unkna värderingar har en tendens att bita sig fast om man släpper in dem i systemet".

Som liberal är jag stolt över ett Sverige där vi respekterar andra människor oavsett bakgrund, religion och tycker att möten med andra människor berikar. Önskar bara att beredskapen för att låta så förbli också hamnade högt upp på agendan hos oss alla. Här hjälper det inte bara att tvätta händerna.