lördag 24 april 2010

Tillväxt ja, men inte till varje pris

Kritiken mot den ekonomiska tillväxten börjar återkomma. Under kulturnatt Stockholm den här helgen ordnas en stor tillväxtkritisk debatt.

Det ligger en del i tillväxtkritiken. Tillväxt kan kan ge miljöproblem. Forskning visar att ökad tillväxt inte gör industrivärldens människor lyckligare. Men barnet får inte kastas ut med badvattnet. Tillväxtens viktigaste bakomliggande faktorer, teknisk utveckling och produktivitetsökningar ökar utan tvekan välfärden. Försök tänka bort de senaste 20 årens stora tekniksprång, internet, mobiltelefoner, nya mediciner och medicinsk teknik.

Den ekonomiska tillväxtens grundläggande problem är inte tillväxten i sig utan det som brukar kallas Baumols sjuka, efter den världsberömde ekonomen William Baumols studier av varför New Yorks filharmoniker får allt svårare att finansiera sin verksamhet ju rikare dess publik blir. Orsaken är att produktivitetsökningen är så mycket snabbare i varuproduktion än i tjänsteproduktion. Det gör varor relativt sett billigare och tjänster relativt sett dyrare. Ju rikare vi blir desto mer råd har vi egentligen med sjukvård och äldreomsorg, men desto dyrare framstår de och desto svårare verkar de att finansiera.

Det är vad Baumols sjuka betyder på svenska. Vad gör vi åt det? Kraftiga inkomstskattehöjningar är knappast lösningen.

Till problemet hör värderingsarvet från fattigsamhället. I min föräldrageneration hade alla direkta eller indirekta erfarenheter av en fattig tillvaro. När man fick mer pengar skulle de framförallt läggas på hus, möbler, kläder, bil och sedan helst större hus och bil. Värderingarna lever kvar. Enligt Konsumentverket kostar en ny Volvo V70 65 000 kronor om året och en V70 från 2001 46 000. Att hålla sig med en sådan bil anser de flesta hushållsekonomiskt ansvarigt. Men hur många tycker att det är lika ekonomiskt ansvarigt att avstå från egen bil för att lägga 35 000 kronor om året på taxi och hyrbil, när det inte går att åka kollektivt?

Jag har stött på samma attityd i vår kommunledning. Jag har ett visst ansvar för den årliga medaljfesten för dem som arbetat 25 år i kommunen. Medaljen kan bytas ut mot guldklocka, smycke eller glasskål till ansenligt värde. Jag tror några gärna skulle vilja ha något immateriellt i stället, kanske ett resepresentkort. När jag föreslog det möttes det av totalt oförstående i kommunledning. En present ska man kunna ta på, var argumentet.

Hur gör vi? Den enklaste lösningen på kort sikt är att sänka skatten på tjänstekonsumtion och finansiera den sänkningen med höjd skatt på varukonsumtion. Rut och Rot är ett par första steg på vägen. Att de rödgröna vill avskaffa Rut visar att de inte riktigt förstår det samhälle vi nu lever i.

Inga kommentarer: