onsdag 2 juni 2010

Betyg från årskurs 1 hjälpte min bror och mig

För mig är det förunderligt att det tidiga betyg väcker motstånd.

Hur skulle det ha gått för min vilde lillebror om han inte fått C i Uppförande så länge han busade? Nu kunde varken han eller våra föräldrar leva i någon illusion om att hans uppträdande inte dög. Likt Emil i Lönneberga blev min lillebror ordförande i sin kommun. Den notoriske normbrytaren som barn blev som mogen man medlem av polisstyrelsen i Stockholm.

Vad mig beträffar citerar jag det här ur min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken som nu är under utgivning:

'' ...

De första skolåren blir påfrestande för mig, för de mina och för Fröken som hette fru Rimbert. Som ständigt nyfiken kommer jag ofta för sent. Jag har mycket svårt att lära något alls om jag inte förstår det helt och har lika svårt att lära mig något utantill. Det värsta är emellertid att jag inte skriver bokstäverna och siffrorna i rätt ordning. I flera år får jag därför Bc i alla ämnen med skriftliga prov.

Vid den tiden riskerade barn med mina avvikelser att stämplas som dumma. Jag hade emellertid hunnit sätta mig i respekt genom mitt tal. På den tiden var tilltalandet av okända eller människor utanför den inre kretsen en svår konst. ...

Jag hade tidigt lagt märke till detta spel mellan de vuxna och gett mig in i det. Innan skolan började, hade jag gjort sensation genom att Ni-a vuxna korrekt, alltså efter att ha uttalat rätt titel. Därmed ansågs jag vara intelligent och blev förklarad ”ordblind” i stället för att stämplas som dum.

Vid den tiden erkände lärarna att avvikelsen ”ordblindhet” fanns hos en del barn. De erkände också att de själva inte kunde göra något åt saken. Beskedet som Mamma fick var detta:
Den här gossen klarar vi inte i skolan. Han måste gnuggas hemma!

Träning genom envis upprepning var den enda metod mot ordblindhet som var känd, och den träningen klarade inte Fröken ovanpå uppgiften att undervisa alla de vanliga barnen.
Detta var ännu långt innan den mentala epidemi började sprida sig i skolorna som lockade många lärare tro att avvikelsen inte finns och att inget barn får ”pekas ut”.

För åtskilliga lärare som ville vara snälla blev det en självklarhet att barn mognar olika snabbt – och att det är viktigt att ”inte göra väsen av” att en elev halkade efter. Många pojkar som inte kunde läsa och skriva släpptes upp genom skolan och blev överrepresenterade i våra fängelser. Jag tilldelades mina Bc och tog dem som en signal att kämpa på.


... ''

Inte heller jag tilläts att leva i någon illusion om vad jag lärde mig och inte lärde mig. Jag fick C i Ordning tills jag lärde mig att komma i tid. Jag hade stor nytta av att få betyg från årskurs 1.

De som kämpar mot betyg är nog säkra på att de själva klarar att bedöma sina barns läge och utveckling. Kanske de klarar det - men alla föräldrar gör det inte!

Nästa viktiga skolreform: skolplikt för föräldrar. Jag har nu under min egen skoltid, under mina barns och under mina barnbarns alltid fått höra detta: De föräldrar som mest behöver komma till föräldramötena kommer inte. Så ge alla blyga och svaga föräldrar stödet att komma!

Det var ett gigantiskt misstag att skapa en skola som tvingar hela årskullen att i alla åldrar umgås bara med jämnåriga. Ett steg till förbättring är att åtminstone få med deras föräldrar.

1 kommentar:

Kjell Ericson sa...

Håller med.

Det är svårt att skapa Sveriges bästa skolor om inte föräldrarna är delaktiga. Mina barn är små och att de gör läxor är mitt ansvar. Men alla tar av olika anledningar som sagt inte detta ansvar.