måndag 12 juli 2010

Almedalen som symton


Josefin Silverfurs inlägg igår under rubriken Almedalen - Schmalmedalen grep mig djupt. Josefin har i publiciteten från Almedalen hittat företeelser som jag själv anser vara symtom på demokratins kris.

Jag har ingenting emot att en massa människor träffas. Själv deltar jag t ex sedan åtskilliga år i Bok- och Biblioteksmässan och gör så även i år med ett anförande om min nya bok Kvinnan, mannen., tidsandan och den fria tanken. Men publicititeten från Almedalen och olika partiers och organisationers metoder för att påverka den gör mig bekymrad.

Oron kan delvis förklaras av att jag just läst Svante Nycander: Liberalismens idéhistoria – Frihet och modernitet (2010) och är praktiskt taget klar med Per-Martin Meyerson: GUD OCH MAMMON – Om religion, kapitalism och liberalism i judiskt perspektiv. Mammon är Meyersons beteckning för människans strävan efter att förbättra sin tillvara och behovet av att denna strävan lönar sig.

Den ena boken visar att de liberala pionjärerna var mycket medvetna om problemet populism och ville på olika vägar förstärka den representativa demokratin så att folket styrs av goda företrädare. Den andra boken visar att även liberala nationalekonomer länge totalt glömde bort den viktigaste faktorn för att förnya ekonomi och samhälle: möjligheterna som förnyare har att göra sig gällande.

Under läsningen av de böcker och under intryck av publiciteten från Almedalen spårar jag åter in på behovet av att utveckla demokraten.
När blocken står nära varandra, skriker sig de rödgröna röda för att skilja sig från alliansen.
När partierna har få medlemmar, blir varje parti sårbart för kupper från någon energisk minoritet.
När alla friar till mycket omogna människors röster, sjunker den politiska mognaden.
När det blivit naturligt att riksdagsledamöter representerar sin landsända eller sin krets i stället för nationen, blir politik en regional kohandel.
När avseende fästs vid snabba kast i opinionen, försvåras all långsiktighet.
Systemen har blivit så komplicerade att det är utomordentligt svårt att ändra dem.

Publiciteten från Almedalen framstår som helt naturlig mot den bakgrunden. När valet är över och nästa regering som vanligt arbetar med politiken för de närmaste åren, bör liberaler vi börja fundera på hur en förnyelseprocess för långsiktighet skall kunna sättas igång.

Riksdagen har väldigt många medlemmar i Sverige. Det kan räcka med hälften för nuvarande uppgifter, dvs främst kortsiktig politik. Den behöver emellertid kompletteras med en Senat som har till uppgift att behandla politik uteslutande ur ett perspektiv på minst två årtionden
– och bestående av senatorer som alltid betraktas som jäviga när deras egen landsända eller personkrets är berörd.

Inga kommentarer: