lördag 20 november 2010

Valanalys och avhopp

Josefine har framfört sin tolkning av FPs valanalys och Camilla Lindbergs avhopp. Hennes framställning är värd att begrunda. Hos mig väcker den emellertid även andra tankar.

När någon inte får tillräckligt gehör för sina tankar och inte får sin tolkning av liberalismen accepterad av tillräckligt många andra, är det frestande att gå i protest. Det blir extra frestande om partiet inte motsvarar de förväntningar individen haft på partiet.

I exakt den situationen blev jag själv så rasande en gång på 1960 talet att jag på ett medlemsmöte högt ropade att jag gick ur, kastade mitt medlemskort framför den snopne ordföranden och marscherade ut.

Så småningom insåg jag att jag dock kunde göra något mer innanför än utanför det förstockade partiet. Alla övriga partier är ju ännu mer förstockade! Jag önskar därför Camilla Lindberg varmt välkommen tillbaka efter en tid av begrundan.

Hon sägs vara en "färgstark orädd liberal med ryggrad", och jag instämmer varmt i det. Hon är emellertid också en individualist och riskerar därmed att underskatta det tålamod som krävs för att få med sig ett kollektiv. Mina tankar går till Barbro Westerholm som genom ett mödosamt steg-för-steg-arbete mer än någon annan i Riksdagen lyckat få igenom mänskliga rättigheter för sexuella minoriteter och goda reformer på andra områden.

Josefine kommer i fråga om valanalysen in på "sanningar" som skulle "kunna hjälpa partiet och Sverige till en liberalare och ljusare framtid". De innebär "att partiet ska stå upp för liberalismen, för individen och för sunt förnuft. Inte för en populistisk politik, inte för en hårdare-tag-politik."

Nu börjar jag bli fundersam. Har Camilla och Josefine gått i en fälla? Mycket länge ville goda människor inom partiet visa sin godhet genom att driva attityden "vi ska ta hand om". De förstod inte att detta var förnedrande för dem som blev tagna hand om och att det passiviserade dem som inte var spontant och starkt självgående.

Denna attityds välde bröts av FPs integrationsgrupp. Alla medlemmar i den var invandrare och de vågade både konkretisera utanförskap och föreslå metoder för att stimulera det personliga ansvarstagandet. Att detta stämde med inställningen hos den gamla gruppen "frisinnade", fösta åt sidan av "kulturradikalerna", tänkte inte många på.

Samtidigt visade både erfarenheter och forskning att skolans problem inte kan angripas framgångsrikt utan att både elever och föräldrar stimuleras att ta mer ansvar och att beredas möjligheter att göra det.

Denna ansvarsstimulerande politik har varit framgångsrik inte bara i skolan utan också hos väljarna. Partiledingen har dock hela tiden haft det problemet att en del av de nödvändiga åtgärderna liknar dem som reaktionärer framfört med fula motiv och på dåliga grunder. Därmed har partiledningen anklagats för populism och för att fiska i grumliga vatten.

Valanalysgruppens ordförande har lyft fram "att väljarna inte längre uppfattar oss som ett parti som vacklar hit och dit". Kanske är det så att väljarna nu uppfattar FP så – det inte hindrar oss inom partiet att driva en livaktig och ifrågasättande idédebatt. Vi har förvisso inte "blivit de populister vi uppfattas som". Däremot måste FP driva vettiga reformer även om ovettiga människor med helt andra motiv tänkt i samma riktning.

Den allvarliga begränsningen i valanalysen – i varje partis valanalys – är att analysen gäller just val, i praktiken nästa val. Partierna och de aktiva inom dem lever omedvetet i ett tidsperspektiv på en mandatperiod eller högst två.

Vad som behövs är en arbetsgrupp som analyserar samhällskraven i ett långt tidsperspektiv, minst livstiden för de nu yngsta barnen. Jag deltar gärna i en sådan grupp och hoppas att både Josefin och Camilla Lindberg vill göra det.

Inga kommentarer: