fredag 30 juli 2010

Valfläsk, nej tack.

Från Wikipedia: "Valfläsk, informellt uttryck för generösa löften till väljare inför ett politiskt val. Valfläsket har ofta karaktär av populism."

Oppositionens löften är verkligen valfläsk. Mer fläsk till alla hör jag dem ropa. "Låt andra betala".

I Sollentuna döper oppositionsledare till och med sin blogg med ordet valfläsk så att ingen ska missförstå vad de vill (jag har inte uppfattat det som ironi i ordvalet). Allt majoriteten beslutat under 30 år verkar varit dåligt. Jag tror inte på att klä verkligheten i så svartvitt (antagligen vanligt tänk för en liberal).

Jag gillar inte valfläsk och populism. Det känns ofta oansvarigt. Jag saknar faktiskt när Socialdemokraterna för mig gav sken av stabilitet och ansvar. Nu gör de inte det i det här valet, men det kommer fler val. Så om fyra år kanske oppositionen uppträder som en som kan bära samhället och som inte skrämmer mig.

måndag 26 juli 2010

En trettioåring värd att fira

Idag skriver Peter Wolodarski i en krönika om friggebodar, Rut och Rot och minskad byråkrati. Han konstaterar att friggebodens 30-årsdag nyligen gick obemärkt förbi och besviket konstaterar jag att inte heller jag sett röken av någon födelsedagstårta på miljö- och byggnadsnämndens sammanträden. Det är något av en liten skandal, för friggeboden borde verkligen firas. De här åren i nämnden har dock lärt mig att den numera inte fullt så lilla boden faktiskt inte är helt uppskattad av alla tjänstemän. Fast även om man ogillar att folket köper sina 15 kvadratmeter arkitektonisk frihet på K-Rauta kommer man inte ifrån att friggebodslagstiftningen (som för övrigt innefattar även skärmtak och lite annat smått och gott) förenklat tillvaron för många och jag går verkligen igång på det som förenklar, det som ger mer frihet, även om det bara är på villatomter. Samtidigt gör jag ingen hemlighet av att jag emellanåt tenderar hänfalla åt värsta sortens paragrafrytteri. Denna dubbelnatur har jag svårt att förlika mig med, men jag försvarar denna gråa byråkratiska sida hos mig med att om man nu demokratiskt enats om lagar, regler och detaljplaner är det faktiskt rimligt att de följs även om de är löjliga och handlar om stödmurar i trädgården eller definitioner av altanhöjder.

Fast visst vore det skönt om lagstiftarna lite oftare gjorde som näringslivet och hade den goda smaken att ta ansvar för de fel och brister som visar sig i deras alster och se till att skyndsamt reparera uppenbart trasiga lagar. För dumheter smyger sig in i lagarna ibland, det är faktiskt ofrånkomligt. Faktum är att även om man nu snart lanserar plan- och bygglagen i en pimpad version finns det fortfarande kvar byråkrati i den som är svår att motivera för "verklighetens folk". Byråkrati som om den försvann knappast skulle rädda liv, lösa den globala uppvärmingen eller avhjälpa löneskillnaderna mellan könen, men som ändå förtjänar att bekämpas av någon folkvald riksdagspolitiker som likt Birgit Friggebo är uthållig nog att stå emot träliga remissvar.

Jag tror på mer rock 'n' roll på villatomterna. För hur många skulle egentligen må dåligt om kommunen inte var med och bestämde när någon på baksidan av sitt hus ville bygga en mur högre än 20 cm eller kanske slå på stort med en altan högre än 60 cm?

Det blir till att fixa en egen friggebodstårta till nästa arbetsutskott i nämnden. Upprensning av onödig byråkrati förtjänar att firas, speciellt när det är en klok folkpartist som gjort det som nästan ingen klarar, vågat tänka utanför lådan.

söndag 25 juli 2010

Bristnade jämställdhet i Afrika leder till ekonomisk katastrof

Såg just ett mycket intressant inslag på Aktuellt om en bank i Tanzania som i princip endast var öppen för kvinnor. Det framgick att på landsbygden är det kvinnorna som sår, skördar ser till att barnen kommer till skolan, lagar mat etc - helt enkelt står för utvecklingen. Det stämmer väl med den bild jag fått på annat håll om könsrollerna i många samhällen söder om Sahara. Förutom de nämnda uppgifterna som kvinnorna utför är det också så att kvinnorna bär vattnet från byns brunn till det egna hushållet.

Kvinnorna på Tanzanias landsbygd har inte kunnat låna pengar. Antagligen därför att de inte haft tillräckliga tillgångar och inkomster. Den nya banken låter kvinnorna låna om de kan uppvisa en säkerhet om 35 kronor. Banken utbildar kvinnorna i vad det betyder att ta ett lån, att det måste betalas tillbaka med ränta etc.

Man får hoppas att lånen kan hjälpa kvinnorna att utveckla jordbruken och även satsa på andra näringar, säkert i första hand småskaligt. Jag tror att Sveriges bistånd bör koncentreras på utbildning och infrastruktur, inklusive ekonomisk infrastruktur som fungerande bank- och riskkapitalmarknader. Då hjälper vi till att landet bygger en stabil grund för tillväxt och ökat välstånd.

Men - vad sjutton sysslar männen med på Afrikas landsbygd? Det finns rapporter om drogkultur, ovilja till arbete, revirbevakning etc. Som man får jag skämmas.

Man ska inte dra så mycket paralleller till Sverige annat än att kvinnor som inte får chansen att utveckla sig i sitt företagande innebär en förlust, både för kvinnan själv och för hela samhällsekonomin.

onsdag 21 juli 2010

Regeringen lyssnar på forskarna?!


Jag läser att Harriet Wallberg-Henriksson, rektor för Karolinska institutet lär ha sagt följande på forskningsministerns presskonferens - Det är första gången någon regering lyssnat på oss i sektorn. Jag har också läst debattartikeln och som före detta aktiv forskare och en av de tidiga krafterna för att SLU-Ultuna fick en future faculty tycker jag att det ser lovande ut. Idén att man behöver långsiktighet och möjligheten att kunna kosta på sig att satsa på högriskprojekten om man ska komma ända fram till de stora nya banbrytande upptäckterna är så rätt. Långsiktighet i fiansieringen är också en av de saker som behövs för att kvinnorna ska fortsätta inom forskarkarriären. Jag ser fram emot kommande propositioner med glädje och förväntan!

tisdag 20 juli 2010

Alliansens miljöpolitik

Miljöministern redovisade en översikt över mandatperiodens miljöresultat, en del av det har Svd nu faktagranksat. Det blev grönt ljus. För miljöns skull är det viktigare med handling än retorik. Det är inte orden utan resultaten som räknas. Jag är glad att det går åt rätt håll. Det är jätteviktigt att vi jobbar på för att det ska fortsätta åt rätt håll. På EU-nivån kan vi i mycket få bäst resultat. Miljöpolitik är inte något som vi kan sluta med, det fortsätter hela tiden.

söndag 18 juli 2010

Solarietuna

Den solrika sommaren har i veckor lockat tidningarna att skriva om hur man känner igen farliga leverfläckar, men i dagens DN och SvD kan man läsa om hur man grundlägger sin hudcancer. Kommuner runt om i landet tillhandahåller solarier i simhallar och träningslokaler trots att dessa enligt både WHO och Strålsäkerhetsmyndigheten anses bidra till att öka antalet hudcancerfall. Så sker även i Sollentuna. Vår sim- och sporthall drivs visserligen inte av kommunen utan av ProMa Gym och friskvård, men i upphandlingen hade kommunen, om man haft viljan, kunnat ställa krav på att det inte ska finnas solarier eller att dessa ska ha 18-årsgräns. Idag är det fritt fram för någon som är 16 år fyllda att med kommunens goda minne sola sig "brun och fräsch".

Jag sitter i Miljö- och byggnadsnämnden i Sollentuna och jag tycker faktiskt kommunen agerar fegt i frågan om solarier i kommunala lokaler. För flera månader sedan tog jag upp detta internpolitiskt, men fick veta att kommunala upphandlingskrav av det här slaget är konkurrenshämmande och inte företagsvänliga och att jag därför borde låta bli att lyfta frågan. Jag kan bara beklaga att jag frågade först istället för att agera.

Det ingår i vårt vuxenansvar att skydda unga och omyndiga från sådant som malingt melanom, även om priset är en ofräsch vit hud. Det är bl.a. därför vi från kommunen, inom ramen för "Förskoleprojektet" varit ute och pratat om solskydd på förskolor i kommunen. För om vi ska lyckas med miljömålet att "Människors hälsa och den biologiska mångfalden ska skyddas mot skadliga effekter av strålning'' går det inte att gömma sig bakom valfrihet, företagsvänlighet och konkurrensfrämjande när det gäller solarier.

För den som vill använda sig av konkurrens för att påverka företag att sluta med solarier kan det vara bra att veta att det sedan december 2009, med hänvisning till just cancerrisken, är slutsolat på alla SATS-gym i Norden och så även i Sollentuna, även för de över 18.

Jag lovar lyfta frågan i MBN i höst så får vi se vilka politiker som törs hävda att det strider mot vår inriktning om att vara företagsvänliga och erbjuda valfrihet att inte erbjuda 16-åringar en fräsch hudcancer.

fredag 16 juli 2010

En stror nypa salt och en vilja att ompröva


Birgitta Ohlsson har skrivit ett alldeles utmärkt debattinlägg i Aftonblandet idag.
Det som känns så mysigt och kul, som ju bara måste vara rätt- det är det vi måste ifrågasätta och ompröva. Själv, njuter jag av CSI, jag älskar snaskiga deckare, sagor och Harry Potter. Det betyder däremot inte att jag vill bygga ett samhälle som räknar med att det finns magi, lyckonummer med mera.

Utvecklingen går framåt, den leder oftast till något som är bättre än det som var förut. Jag vill att det samhälle vi bygger står stadigt på en grund av fakta och vetenskap men samtidigt ständigt omprövas, av vetenskapliga skäl. Jag vill inte leva i ett samhälle som styrs efter normer som de som avspeglades av alltför många i den undersökning som Birgitta refererar till, Eurobarometern där:

"konstateras att hela 38 procent av EU-medborgarna håller med om påståendet att ”vi förlitar oss för mycket på forskning och inte tillräckligt mycket på tro”. Sex av tio européer tror att vetenskap och forskning kan påverka människors moral på ett negativt sätt. Studien visar också på att nästan var fjärde europé tror att forskning och teknologi egentligen inte kan spela någon positiv roll för miljön."

Jag hoppas att det säger mer om Eurobarometern än om europén och vårt samhälle idag, men jag känner mig tyvärr inte säker.

måndag 12 juli 2010

Almedalen som symton


Josefin Silverfurs inlägg igår under rubriken Almedalen - Schmalmedalen grep mig djupt. Josefin har i publiciteten från Almedalen hittat företeelser som jag själv anser vara symtom på demokratins kris.

Jag har ingenting emot att en massa människor träffas. Själv deltar jag t ex sedan åtskilliga år i Bok- och Biblioteksmässan och gör så även i år med ett anförande om min nya bok Kvinnan, mannen., tidsandan och den fria tanken. Men publicititeten från Almedalen och olika partiers och organisationers metoder för att påverka den gör mig bekymrad.

Oron kan delvis förklaras av att jag just läst Svante Nycander: Liberalismens idéhistoria – Frihet och modernitet (2010) och är praktiskt taget klar med Per-Martin Meyerson: GUD OCH MAMMON – Om religion, kapitalism och liberalism i judiskt perspektiv. Mammon är Meyersons beteckning för människans strävan efter att förbättra sin tillvara och behovet av att denna strävan lönar sig.

Den ena boken visar att de liberala pionjärerna var mycket medvetna om problemet populism och ville på olika vägar förstärka den representativa demokratin så att folket styrs av goda företrädare. Den andra boken visar att även liberala nationalekonomer länge totalt glömde bort den viktigaste faktorn för att förnya ekonomi och samhälle: möjligheterna som förnyare har att göra sig gällande.

Under läsningen av de böcker och under intryck av publiciteten från Almedalen spårar jag åter in på behovet av att utveckla demokraten.
När blocken står nära varandra, skriker sig de rödgröna röda för att skilja sig från alliansen.
När partierna har få medlemmar, blir varje parti sårbart för kupper från någon energisk minoritet.
När alla friar till mycket omogna människors röster, sjunker den politiska mognaden.
När det blivit naturligt att riksdagsledamöter representerar sin landsända eller sin krets i stället för nationen, blir politik en regional kohandel.
När avseende fästs vid snabba kast i opinionen, försvåras all långsiktighet.
Systemen har blivit så komplicerade att det är utomordentligt svårt att ändra dem.

Publiciteten från Almedalen framstår som helt naturlig mot den bakgrunden. När valet är över och nästa regering som vanligt arbetar med politiken för de närmaste åren, bör liberaler vi börja fundera på hur en förnyelseprocess för långsiktighet skall kunna sättas igång.

Riksdagen har väldigt många medlemmar i Sverige. Det kan räcka med hälften för nuvarande uppgifter, dvs främst kortsiktig politik. Den behöver emellertid kompletteras med en Senat som har till uppgift att behandla politik uteslutande ur ett perspektiv på minst två årtionden
– och bestående av senatorer som alltid betraktas som jäviga när deras egen landsända eller personkrets är berörd.

söndag 11 juli 2010

Almedalen - Schmalmedalen

För en statusknarkare som jag har fejan tydligt avslöjat att det varit Almedalsvecka; vännerna inom politik, media och lobbyindustri har exalterat rapporterat om bra och dåliga partiledartal, seminarier och rosévinsmingel. En och annan bild av Visby i solnedgång har också kommit oss andra till livs. Att jippot, för det är trots allt ett sådant även om det inte är någon vattenfestival vi talar om, bland deltagarna skapar stämning som hos tonåringar på konfirmationsläger går inte att ta miste på, men med all den tid och de enorma summor som partier, media, allehanda organisationer och till och med myndigheter och statliga verk lägger på detta är det kanske också någon som är intresserad av att fundera på vad som förmådde tränga igenom ringmjurarna och nå oss utanför? Jag är sakpolitiskt intresserad, jag ser på nyheterna, jag läser papperstidningar varje dag och jag slösurfar in på nyhetssajter flera gånger om dagen. Ändå är detta tyvärr det jag minns från Almedalsveckan valåret 2010:

  • Göran Hägglunds magsjuka fick utrymme i DN inte mindre än tre gånger.
  • Sven-Otto Littorin beskyllde media för att exponera hans barn, men gjorde själv exakt samma sak när han duckade bakom dem istället för att vara ärlig.
  • Fredrik Reinfeldt har en ny mediastategi, men är antingen lättlurad eller en lurendrejare.
  • Mitt snart femton år gamla beslut att aldrig, aldrig, aldrig köpa Aftonbladet står sig rätt bra efter att Lena Melins "varför Aftonbladet inte nu publicerar de nya uppgifterna om Sven Otto Littorin" givetvis raskt skulle följas av "Därför skriver vi om Littorins påstådda sexköpsbrott".
  • Media var väldigt intresserade av Ingvar Carlssons trädgård. Om de lockades dit för att hans partikamrater var desperata eller om det var som Centerns till synes konspirationsteoribenägna partisekreterare verkar hävda, ett led i en planlagd kampanj för att (smuts)kasta ut (C) och Maud Olofsson ur riksdagen, vet dock ingen med säkerhet.
  • Margot Wallström kom och lyssnade på sin partiledare Mona Sahlins torgmöte och det var kanske inte helt ok.
  • Folkpartiet talade om en ut-och-gå-garanti och DN förklarade oss, visserligen inte utan en viss ömhet, ärligt socialliberala, men lite lätt strategiskt sinnesslöa.
Sakfrågorna kom som alltid i skymundan medan personer och mediastrategier fick utrymme. Ironiskt nog bidrar jag själv med mitt blogginlägg, det vet jag, men jag tycker det finns anledning att offentligt djupt beklaga att det så ofta är hur och vem och inte vad som avgör åt vilket håll blickarna vänds.

Veckan i Visby var säkert minnesvärd för deltagarna, men om målet var att nå även utanför de tjocka ringmurarna lyckades Gudrun Schymans delvis med sina röksignaler, de andra brände nog mest pengar.