måndag 24 januari 2011

Back to basic – vilken?

Carina Knorpp har vädjat: Back to basic i 2010-talet

Det gör hon efter att ha blivit inspirerad i seminarier där man diskuterade framtidens skola, särskilt med ett tekniskt perspektiv. Som hon skriver hör "nyfikenhet på ny kunskap" och "utvecklingsvilja ihop med ett liberalt sätt att möta utmaningarna". Carina konstaterar: "Det finns så mycket nytt, och det kommer ännu mer inom de närmaste åren."

Då kommer jag att tänka på min mormor, född 1862. Hon utbrast en gång:
Ingen generation får uppleva så stora förändringar som min!

Ja, nog hade hon fått möta utmaningar. Hon fick åka tåg först som vuxen. Då var det ännu bara några i de största städerna som hade telefon. Någon rundradio fanns inte men var ett dominerande inslag i samhället när hon blev gammal. Hon var nästan 40 när hon först fick läsa om galna män i flygande maskiner men när hon blivit gammal gick flygplan i skytteltrafik över Atlanten för att inte tala om vad flygplan användes till när de allierade kraftfullt följde Hitlers paroll: ausradieren!

Under åren 1870-1970 delade Sverige förstaplats med Japan i utveckling. Medborgarna, näringslivet och politiken utvecklades. Samhället var begripligt. Ända tills grundskolan infördes var betygssystemet stabilt: A, a, AB, Ba, B, Bc och C. Nu har vi våndats fram till samma skala, låt vara med andra beteckningar.

Sedan kom modernismen och blev en dogm. Utan vare sig beprövad erfarenhet eller vetenskapliga rön blev otåliga reformatorer, inte minst socialdemokrater och liberaler, inriktade på genvägar, reformer styrda av tjusiga signalord senast "en skola för alla" som åstadkommit att ca 500 skolbyggnader årligen brinner, i allmänhet antända av elever eller f d elever av manligt kön.

Jag håller med Carina helt om att vi bör "diskutera hur man ska använda sig av tekniken". Vi får inte förfäras av den, däremot akta oss för att förföras. Att "individualisera undervisningen på ett nytt sätt" kan vara en hjälp för många men inte självklart i alla stadier för båda könen.

En illusion som jag hade ända till 47 års ålder var att alla uppskattade den befälsföring jag uppskattade och försökte tillämpa: lyssnande och med beslut efter samförstånd. Min illusion sprack när jag var arbetare på en oljeplattform 1974.

Carina pekar med all rätt på att skolan nu blivit "särskilt dålig för pojkar". Ett av skälen är att min illusion varit stark även hos skolans reformatorer. Sedan den brast hos mig har jag kunnat ta åt mig forskningsrön om hur pojkar verkligen fungerar i vissa stadier. Jag har berättat om det i min bok Kvinnan, mannen, tidsandan och den fria tanken.

Carina menar att "de nya tekniska hjälpmedlen kan hjälpa dem som har spring i benen att lära sig under tiden som de kickar boll" och vill "hjälpa fram en ny generation som ska leva i 'information overload', att vara "kreativa och innovativa" samt "mångkulturellt kompetenta globala medborgare".

Jag håller med syftet – men det är väl inte bara pojkar med "spring i benen" som skall få röra sig och då i lagsporter? Vi måste tänka på den bedrövliga utveckling som ägt rum ifråga om hälsan.

Årskull för årskull har fått sämre kondition efter avslutad uppväxt. Benskörhet har blivit allt vanligare hos äldre kvinnor och börjar uppträda hos män. Alla pekar på att medellivslängden höjs men tänker inte på att de som höjer den är uppväxte i en tid då barn gick eller cyklade till skolan och då de måste "hjälpa till", till exempel genom att gå ärenden, och då "gymnastik, lek och idrott" var ett viktigt ämne.

Parallellt med denna utveckling märks en allt tydligare klasskillnad. Det är en minoritet som medvetet anstränger sin kropp och förser den med rätt bränsle. Majoriteten får allt fler hälsoproblem.

Datateknik och tekniska hjälpmedel lockar allt mer och hjälper allt fler. Det finns till exempel utmärkta datorprogram för flera vanliga former av dyslexi. Men nästan alla har ett gemensamt: sitta still!

Vi måste få fram teknik även för att motverka stillasittandet! Varför skall det till exempel vara möjligt att se på tv eller engagera sig i dataspel stillasittande? Med hjälp av rörelsedetektorer kan individen kunna påminnas om att röra sig. Skärmsläckare finns - låt en sådan med lämpligt budskap ta över när individen har suttit stilla för länge.

Uppväxten under 1870-1970 motiverade individen, åtminstone till 50-talet, till "förkovran" och initiativ på bred front, alltså enligt den liberala linjen att uppmuntra till personligt ansvar. Våra skolreformer sedan 50-talet har inte följt den linjen. De är gjorda utan hänsyn till beprövad erfarenhet och utan samspel med motivations-, hjärn- och beteendeforskare.

Summan av reformerna: Hela årskullen i skola under hela uppväxten och samundervisad i alla stadier. Alltmer avancerad teknik räcker inte för att kompensera galenskapen i den konstruktionen.

1 kommentar:

Carina Knorpp sa...

Back to basic, syftade på höjda bas och faktakunskaper. Jag menar dock att det kan finnas nya sätt att lära sig dessa. Dessutom måste vi ge eleverna kunskaper som är relevanta i dagens samhälle och inte det som var aktuellt för 10-20 år sedan.
Med de närmaste åren tänker jag mig en period av ca 5 år. Jag tror nämligen att vi kommer att få genomslag av den digitala boken mm nu.
Jag menar nog att individualiserad återkoppling i undervisning alltid är bra.
Jag menar inte att spring i benen är förbehållet pojkar. Statistiskt sett tror jag att pojkar kan ha större problem med det men indiviuella skillnader kommer alltid att överskugga allt.

Den viktigaste personen i klassrummet är läraren och dennes pedagogiska gärning. Tekniken är ett redskap för bra pedagogik.

Alltid spännande att ge sig in på Görans debatter :-)