tisdag 29 mars 2011

Sitta i klistret

Idag brusade jag upp. Blev oresonligt arg och använde kraftuttryck. Trots att stubinen var extra lång efter en underbar promenad genom ett fantastiskt vintervitt Sollentuna lyckades mina kollegor i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott oavsiktligt skicka iväg en gnista rätt in i krutdurken, utan att någon hunnit inta säkerhetsavstånd. Med blicken mot den storslagna utsikten och ryggen mot de bortglömda herrarna i olja kom en artig fråga om jag kunde tänka mig att flytta mig ett steg åt vänster eftersom två personer tillhörande oppositionen ville sitta bredvid varandra för att kunna tissla och tassla under mötet. En sådan begäran säger jag självklart inte nej till och jag samlade ihop mina pinaler och drog mig obesvärat åt sidan. Lagom när eftersläntrarna droppat in och mötet egentligen borde ha börjat fick jag från flera håll samtidigt höra att jag satt vid fel sida av bordet. Fel sida?

Idén med att pinka in platser är inte främmande för mig. Jag tillämpade den själv så sent som på mellanstadiet och minns att jag verkligen tyckte det var oerhört viktigt att få sitta på precis samma plats varje dag. En och annan fest med bordsplacering har jag också varit på i mitt liv, utan att ställa till en scen som idag, trots att det allt för ofta hänt att jag som nykter stockholmsvegetarian placerats vid en bordsände eller klumpats ihop med alla andra med födoämnesallergier och/eller mat- och dryckfobier (tro mig, den som i sin bordsplacering i första hand utgår från att serveringspersonalen lätt ska kunna identifiera gäster med udda mat- och dryckespreferenser är INTE en bra värd). Annars har de senaste 25 åren väldigt sällan inbegripit situationer där det anses normbrytande att en vuxen människa i ett rum med andra vuxna människor sätter sig på en relativt godtycklig och valfri plats. Tills jag nyligen stiftade bekantskap med högre kommunalpolitiska kretsarna vill säga.

Jag sitter den här mandatperioden i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott. I alla dessa sammanslutningar verkar sittplatser vara ett känsligt ämne. I fullmäktige har alla sina fasta platser under fyra år. Trots att tekniken egentligen möjliggör att vi kan rösta och delta i debatten från Pajala sitter vi vackert uppradade efter inbördes placering på röstsedeln. Mina bänkgrannar är förvisso tålmodiga, men skulle de tröttna på att jag klottrar i deras handlingar kan de inte nästa gång välja en mindre distraherande bänkpolare.

I kommunstyrelsen har någon också tänkt till angående bordsplacering. För att markera detta placerades namnskyltar framför de ordinarie ledamöterna på första mötet, efter att icke tjänstgörande ersättare bryskt (jag skämtar inte) förpassats till en annan del av bordet än den reserverad för tjänstemän i nyckelpositioner och ledamöter med rösträtt. Här odlas också ”vi och dom”-känslan genom skilda bordssidor för majoritet och opposition och att det dessutom aldrig finns några mikrofoner framställda på de oviktigas bordsände (trots att kommunen förköpt sig så att det finns drivor av mikrofoner i skåpen). Redan på mitt första KS-möte gick det dessutom upp för mig att det till och med fanns en placeringshackordning bland ersättarna. Något jag upplystes om när jag satt mig bredvid någon jag kände och därmed hamnat närmre de tjänstgörande ledamöterna än vad mitt partis valresultat gjort mig förtjänt av. Ett resonemang jag funderade över en stund och sedan beslöt att högaktningsfullt förkasta.

På möten där man har förtroende för varandra, där olikheter berikar, där bra idéer tillåts vara bra idéer oavsett ursprung, där diskussioner kan leda till nya infallsvinklar och ändra beslutsutgången ser jag möjligen grav ansiktsafasi hos ordföranden som ett legitimt skäl att de rutinerade ägnar sig åt apartheid.

Så här i efterhand känns det onekligen som något av en seger att vänsterpartiets ersättare, efter mitt oplanerade utbrott, obesvärat gled ner mellan tjänstgörande kristdemokrat och moderat. Att jag lackade ur var dumt, men vem vet, nästa gång jag tar upp en sakfråga i PEU kanske jag slipper pikas av de som minsann vet hur slipstenen ska dras.

Jo just det, trots inslag av liberal placering lyckades vi visst, i total enighet, fatta beslut om [att föreslå kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige besluta om] en helt ny stadsdel i kommunen.

Inga kommentarer: