lördag 22 oktober 2011

Generationsbryggor i skolor och på universitet

Inom forskarvärlden har det länge funnits möjlighet att fortsätta som såkallad emeritus professor efter pensionsåldern. Vad en sådan professor har för funktion har länge varit dåligt definierat. Vissa skriver böcker, andra fortsätter med forskning och vissa verkar inte göra någonting. En del lyckas med konststycket att fortsätta kosta sin institution avsevärda pengar och andra bidrar med finansiering och/eller god publicitet.
Jag har länge funderat på vad meningen med emeritus professorerna bör vara. Samhället lär inte ha särskilt stor nytta av att en ensam forskare fortsätter i ett par år till om inte denna forskare är excepionell och även då måste forskaren vara en aktiv del av universitetets verksamhet.
Äldre professorer kan vara ovärderliga som mentorer för doktorander, som gott föredömme och aktiv deltagare på seminarier mm. När deras kunskap och erfarenhet används till att hjälpa nästa generation att utbildas och utvecklas har mycket vunnits. Under min tid som forskare på ett antal olika svenska universitet har jag sett både bra och dåliga exempel.

För någon vecka sedan var jag på en work-shop för Sollentunas rastfaddrar. Jag träffade så många härliga äldre människor som ville bidra med sig själva. En rastfadder kan bidra som en viktig brygga mellan generationer. En extra hand som hjälper till, någon som lyssnar, någon som har livserfarenhet och finns på lagom avstånd. Rastfadderverksamheten är ett meningsfullt, frivilligt sätt att ge något till nästa generation och samtidigt få mycket glädje tillbaka. Vi har behov av fler rastfaddrar.

Jag hoppas att vi alla letar efter de möjligheter som finns och bidrar med våra kunskaper och erfarenheter till de som har behov av dem.
Byggandet av ett bra samhälle börjar inifrån oss själva.

Inga kommentarer: