söndag 23 oktober 2011

Min son ritar också äpplen

Jag gillar matte. Jag är inte extremt begåvad eller så, men en viss fallenhet har jag nog och jag har alltid haft lätt för att uppskatta den färgrika och nästan magisk upplevelse det för en synestet är att få jobba med tal. På lågstadiet var matte dock en pina. Vi fick rita äpplen och emellanåt päron och titta på tiotalskamrater som höll varandra i handen. Jag gillade inte alls att rita äpplen eller att ringa in mängder, även om det var polkagrisklubbor och karameller i kulörta papper vi skulle räkna. De alldeles för lätta uppgifterna blev till en mental blockering och stressade mina hjärnceller till att istället hitta på dumheter. Något mina lärare inte odelat uppskattade. Min kloka mamma insåg faran och visade mig på kvällarna hur multiplikation och division fungerade, hon lärde mig dra roten ur och gav mig matteuppgifter att fundera på. Hon lyckades stimulera ett intresse som skolan annars troligen skulle ha dödat. 28 år senare börjar min son i första klass och jag inbillar mig verkligen att utvecklingen gått framåt.

I svenskaundervisningen har klassen tillgång till tre olika läseböcker eftersom barnen är på olika nivåer. Beroende på vilka utmaningar de behöver får de mer eller mindre text, med fler eller färre bilder och med olika svår meningsbyggnad. I matten fungerar det dock inte så. Där har alla samma bok med äpplen att rita och streck som ska dras mellan numrerade punkter. Godiset är borta, men annars har ingenting hänt på nästan 30 år. Den som behöver större utmaningar får visserligen en extra bok, men den innehåller ännu fler uppgifter på samma nivå. Situationen är frustrerande för alla inblandade.

När sonen ritar äpplen är han okoncentrerad och uttråkad. Ska jag vara ärlig blir det heller inte ens alltid rätt och snyggt blir det definitivt inte. Precis som det var för mig. Läraren vittnar om hur han är lika okoncentrerad i skolan som hemma. När vi kämpat oss igenom äppel- och streckritarläxan brukar jag fråga om han vill lära sig något nytt. Det vill han alltid. Hittills har det blivit lite potenserberäkningar, areaberäkningar, decimaltal och envariabelberäkningar. Han är ett under av koncentration när han klurar och tänker och stolt som en tupp när han berättar både svaret och hur han kommit fram till ett sätt för att räkna ut det. Jag blir alldeles varm och stolt när jag tänker på att killen med ett rutblock och en penna som enda redskap utöver hjärnan kom på hur man räknar ut arena på en spetsvinklig triangel. Det är något många vuxna jag känner skulle gå bet på, men som min sjuåring klurat ut helt själv.

Den senaste tidens mediala fokus på matematikundervisning och särbegåvade barn (NU och SvD1, 2, 3, 4) är otroligt välkommen och jag är glad att tillhöra ett parti som ser förbättringspotentialen på matematikområdet, den nytta som kan komma ut av att satsa på destta och dessutom inte bara pratar utan också skickar med pengapåsen till satsningarna som behövs. Sedan delar jag kanske inte riktigt Jannes tro på mer katederundervisning. Faktum är att jag inte bryr mig hur skolans lösningar ser ut, bara vi börjar ta till vara barns begåvningar bättre och slutar slösa bort dem på äppelritande. Äppelritande är nämligen en skitkass metod för vissa barn. Barn vars begåvning vi rimligen inte borde anse oss ha råd att förlora.

Jag hoppas att regeringens matematiksatsning bär frukt. Kunskapsfrukt, som är mindre fyrkantig än den dagens och gårdagens skolbarn fått smaka.

3 kommentarer:

Kjell Ericson sa...

Håller med.

Det borde kunna appliceras på fler ämnen än läsning (och matte).

Carina Knorpp sa...

Det finns mycket att göra på det området. Fortfarande är det så att den som ligger i mittfåran när det gäller inlärningstil och takt får bäst undervisning och att de som ligger som inte följer normen får problem. Vissa skolor är bättre på att ta hand om fler OLIKA sorters begåvningar än andra. Det du beskriver är inte nödvändigtvis sant i andra skolor i Sollentuna och det är INTE acceptabelt.KRÄV ändring!!!

Magnus Blixt sa...

Ja, det finns väldigt mycket att göra inom det området. Även jag själv blev uttråkad av matematiken på mellanstadiet, vilket fick en del uttryck som min i övrigt fantastiska lärare tolkade som att jag hade problem med matten (när problemet var att det var tråkigt).

Sedan vet jag som lärare att det inte enkelt låter sig göras att individualisera så mycket som jag skulle vilja, det är ett evigt dilemma hur man både får med sig de som har det svårt och samtidigt kan ge riktiga utmaningar åt de som har stor begåvning (och/eller intresse) när man har 27 i en grupp. Här finns som sagt mycket att göra och jag skulle verkligen vilja ta mig tiden att klura mer på hur det ska göras. Men just nu känns det som om skriftliga omdömen och annan dokumentation tar all den tid som skulle kunna användas åt undervisningsutveckling: http://pedagogstockholmblogg.se/maxentin/2011/10/20/karnverksamheten/omdomen/

En sak gjorde jag dock i våras var att plocka ner 10-12 av mina tidigare elever från år 5 (till år 2) en gång i veckan; det gav större möjligheter till individualisering för alla utan att det kostade något.