tisdag 29 mars 2011

Sitta i klistret

Idag brusade jag upp. Blev oresonligt arg och använde kraftuttryck. Trots att stubinen var extra lång efter en underbar promenad genom ett fantastiskt vintervitt Sollentuna lyckades mina kollegor i kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott oavsiktligt skicka iväg en gnista rätt in i krutdurken, utan att någon hunnit inta säkerhetsavstånd. Med blicken mot den storslagna utsikten och ryggen mot de bortglömda herrarna i olja kom en artig fråga om jag kunde tänka mig att flytta mig ett steg åt vänster eftersom två personer tillhörande oppositionen ville sitta bredvid varandra för att kunna tissla och tassla under mötet. En sådan begäran säger jag självklart inte nej till och jag samlade ihop mina pinaler och drog mig obesvärat åt sidan. Lagom när eftersläntrarna droppat in och mötet egentligen borde ha börjat fick jag från flera håll samtidigt höra att jag satt vid fel sida av bordet. Fel sida?

Idén med att pinka in platser är inte främmande för mig. Jag tillämpade den själv så sent som på mellanstadiet och minns att jag verkligen tyckte det var oerhört viktigt att få sitta på precis samma plats varje dag. En och annan fest med bordsplacering har jag också varit på i mitt liv, utan att ställa till en scen som idag, trots att det allt för ofta hänt att jag som nykter stockholmsvegetarian placerats vid en bordsände eller klumpats ihop med alla andra med födoämnesallergier och/eller mat- och dryckfobier (tro mig, den som i sin bordsplacering i första hand utgår från att serveringspersonalen lätt ska kunna identifiera gäster med udda mat- och dryckespreferenser är INTE en bra värd). Annars har de senaste 25 åren väldigt sällan inbegripit situationer där det anses normbrytande att en vuxen människa i ett rum med andra vuxna människor sätter sig på en relativt godtycklig och valfri plats. Tills jag nyligen stiftade bekantskap med högre kommunalpolitiska kretsarna vill säga.

Jag sitter den här mandatperioden i kommunfullmäktige, kommunstyrelsen och kommunstyrelsens plan- och exploateringsutskott. I alla dessa sammanslutningar verkar sittplatser vara ett känsligt ämne. I fullmäktige har alla sina fasta platser under fyra år. Trots att tekniken egentligen möjliggör att vi kan rösta och delta i debatten från Pajala sitter vi vackert uppradade efter inbördes placering på röstsedeln. Mina bänkgrannar är förvisso tålmodiga, men skulle de tröttna på att jag klottrar i deras handlingar kan de inte nästa gång välja en mindre distraherande bänkpolare.

I kommunstyrelsen har någon också tänkt till angående bordsplacering. För att markera detta placerades namnskyltar framför de ordinarie ledamöterna på första mötet, efter att icke tjänstgörande ersättare bryskt (jag skämtar inte) förpassats till en annan del av bordet än den reserverad för tjänstemän i nyckelpositioner och ledamöter med rösträtt. Här odlas också ”vi och dom”-känslan genom skilda bordssidor för majoritet och opposition och att det dessutom aldrig finns några mikrofoner framställda på de oviktigas bordsände (trots att kommunen förköpt sig så att det finns drivor av mikrofoner i skåpen). Redan på mitt första KS-möte gick det dessutom upp för mig att det till och med fanns en placeringshackordning bland ersättarna. Något jag upplystes om när jag satt mig bredvid någon jag kände och därmed hamnat närmre de tjänstgörande ledamöterna än vad mitt partis valresultat gjort mig förtjänt av. Ett resonemang jag funderade över en stund och sedan beslöt att högaktningsfullt förkasta.

På möten där man har förtroende för varandra, där olikheter berikar, där bra idéer tillåts vara bra idéer oavsett ursprung, där diskussioner kan leda till nya infallsvinklar och ändra beslutsutgången ser jag möjligen grav ansiktsafasi hos ordföranden som ett legitimt skäl att de rutinerade ägnar sig åt apartheid.

Så här i efterhand känns det onekligen som något av en seger att vänsterpartiets ersättare, efter mitt oplanerade utbrott, obesvärat gled ner mellan tjänstgörande kristdemokrat och moderat. Att jag lackade ur var dumt, men vem vet, nästa gång jag tar upp en sakfråga i PEU kanske jag slipper pikas av de som minsann vet hur slipstenen ska dras.

Jo just det, trots inslag av liberal placering lyckades vi visst, i total enighet, fatta beslut om [att föreslå kommunstyrelsen föreslå kommunfullmäktige besluta om] en helt ny stadsdel i kommunen.

torsdag 24 mars 2011

Motionera till landsmötet

Länge leve tekniken!

Medlemmar i Folkpartiet kan fram till 16:e maj skriva motioner till landsmötet i höst. Logga in på http://mitt.folkpartiet.se/ och börja. Extra roligt är det att man kan göra utkast som andra kan läsa och be om att bli medmotionär. Så även om du inte har åsikter så kan du stötta de som skrivit något du tycker är bra.

Roligt att de använder tekniken så. Jag saknar möjligheten att kunna kommentera eller kontakta motionärer - men det kommer nog till nästa landsmöte.

torsdag 17 mars 2011

Mindre papper till riksdagsmän

Jag läser i dagens IDG att riksdagen utprovar Iphone4 och överväger Ipad.

Önskan om förenklande teknik finns även i Sollentuna. Jag är övertygad att det kommer överallt. Tekniken gällande att läsa handlingar på dator/läsplatta är enligt mig inte helt mogen. Det jag saknar där är att kunna skriva och hitta anteckningar/markeringar som man kan göra på papper. Det är en liten, liten detalj som jag hoppas kan lösa sig.

Parallell teknik är exempelvis den Dropbox erbjuder. Handlingarna kan då komma direkt i en mapp i din/dina datorer utan omvägen via mejl.

Vem sa att internet är en fluga... :-)

Jag ogillar för övrigt Apples inlåsning av användare och föredrar öppna system som erbjuds med Linux, Googles Android och OpenOffice. I en offentlig värld så bör vi främja tillgängligheten (dvs använd system som är gratis för medborgarna).

söndag 13 mars 2011

En våg och allt kommer av sig..

Jag läste Jan Björklunds debattartikel om att läraren ska finnas på plats vid "katedern" imorse och tänkte att jag skulle blogga lite om det. Men även om mina tankar kring vikten av att lärare är ledare, av att läraren finns där och förklarar och leder en diskussion om hur man kan analysera problem och hur man söker och värderar fakta fortfarande känns viktiga.
Även om jag vidhåller vikten av att skolan ska ge alla möjligheter till att prestera bra även de som inte har välutbildade föräldrar och de som behöver mer hjälp för att ta ansvar själva.
Så måste jag säga att händelserna i Japan överskuggar allt i sin magnetud. Naturen har enorma krafter och vi är oskyddade och nakna inför dem. Bilderna av det svarta vattnet som väller in är fruktansvärda. Gamla osäkra kärnkraftverk som tar stryk spär på eländet. För en gång skull tycker jag att samtliga inbjudna politiker i Agenda gjorde ett bra jobb. Tsunamin har än så länge skördat flest offer. Vi får hoppas att de sjukdomar som härjat i Haiti efter jordbävningen inte kommer att bli ett problem i Japan. Det är ju trots allt skillnad på när ett av världens fattigaste och ett av världens rikaste länder drabbas. Och eftersom det inte skulle hjälpa Haitis folk alls om Japans folk lider, så hoppas jag på det.

tisdag 8 mars 2011

Kvinnorätt och feghet

Många människor i världen förtrycks av den enkla anledningen att de är kvinnor.

I Sverige har förtrycket övergått i statistikt säkerställd diskriminering, exempelvis löner och ansvarsposttillsättning.

Jag riktar i det här inlägget in mig på tanken att när det gäller oförmågan att tillsätta kvinnor i ansvarsposter så handlar det om feghet. För många människor är drivkraften inte att göra rätt, utan att inte göra fel. Varför skulle det inte gälla vid anställning. Riskerar man mer kritik om man anställer en kvinna så undviker statistiskt tillräckligt många från det valet.

Ju fler kvinnor i ansvarig position desto mindre "fel" kommer det vara att göra det valet.

Sedan tror jag inte ett dugg på att kvinnor har egenskaper som de ibland påskrivs (som om att krig skulle upphöra om bara kvinnor var makthavare). Men eftersom 50% av de förnuftiga människorna är kvinnor så är det slöseri om dessa inte ges möjligheten att driva världen framåt.

Fegt att inte släppa fram kvinnor säger jag - och dumt!

Ursäkta!

Glömde ge länken till programmet på Historiska Museet. Programmet börjar kl 11 och kan alltså först avnjutas av "daglediga". Här är hela programmet.

Där visar nu att det inte längre finns har platser kvar på den del av programmet som börjar kl 17 och som Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni medverkar i.

Internationella Kvinnodagen

Hej raska ungdomar! Jämfört med mig är ni ju alla det.

Denna högtidsdag inbjuder jag er varmt till min blogg. Internationella Kvinnodagen har nämligen kommit mig att tänka långsiktigt och därmed på Aldous Huxley, Karin Boije och George Orwell. De kunde alla dra ut dagens tankar till morgondagens verklighet. I Karin Boijes skräckskildring Kallocain ingår till exempel en fullt ut genomförd kvotering.

Tipsa gärna andra om min blogg!

Många är programmen denna dag. Evelyn och jag går till Historiska Museet där Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni medverkar kl 17 i egenskap av mycket engagerade ministrar.

fredag 4 mars 2011

Om rätten att överklaga skolplacering

Häromdagen kunde vi i Dagens Nyheter läsa om att Högsta förvaltningsdomstolen anser att man ska ha rätt att överklaga en skolplacering.

Vilken skola barnet placeras i är en viktig fråga för de flesta. Att kunna en medborgare ska kunna överklaga om fel gjorts är en självklarhet för mig.

Kommunen är till för medborgarna. Görs fel ska felen rättas till. I Sollentuna försöker vi utforma reglerna så att det så tydligt som möjligt ska accepteras den skolplacering man får. En överklagan i Sollentuna kommer handla om ner till centimetrars promenadväg.

Nackdel med överklagan är att om den går igenom så kan någon annan elev i teorin kastas ut.

Jag noterar i DN-artikeln att det som "var en katastrof" vid skolplaceringens tillfälle nu är bra och sonen trivs i skolan. Skolplaceringen är viktig, men sällan den katastrof man som förälder känner.