torsdag 27 oktober 2011

Datorer i skolan inget för Sollentunapartiet

Sollentunapartiet gjorde på tisdagens möte i Barn- och Ungdomsnämnden ett stort nummer på att avslå varje ekonomisk punkt som hade med IKT (datorer) att göra för skolor och förskolor. De tycker inte datorer behövs i undervisningen.

Själv häpnar jag över den inställningen och saknar ord ytterligare kommentarer.

onsdag 26 oktober 2011

föräldraengagemang och planeringsdagar

Centerpartiet har pekat på problemet som uppkommer för de som inte har möjlighet att vara med på alla de aktiviteter som man känner att man borde vara med på i skolan eller förskolan. Många gånger har jag själv haft svårt att komma i tid till eftermiddagsaktiviteter, att baka bullar och allt vad det varit. Då har jag inte haft småbarn som ensamstående förälder, för dem måste det vara ännu svårare. Skolan är avgiftsfri och ska också ta hänsyn till att inte alla har samma möjlighet att ta ledigt från arbetet. Samtidigt är föräldraengagemang oerhört värdefullt för barnen och skolverksamheten. En skola som inte förmår engagera föräldrarna har svårt att stå sig i konkurrensen långsiktigt. Det som är viktigt är att alltid ha för ögonen att det är en frivillig insats och alla har inte möjlighet att medverka. Vårt mål är att ha Sveriges bästa skola. Då måste vi ha ett kontinuerligt förbättrings och utvecklingsarbete. För att det ska kunna ske måste måste pedagogerna ha gemensam planeringstid. Därför får skolorna enligt grundskoleförordningen lägga ut högst 5 studie/planeringsdagar under läsåret. Vi vill att våra lärare ska ha tid till kompetensutveckling och tid till att utveckla arbetet med eleverna. Väl använd planeringstid är väl värt sitt pris. Avvägningen blir att hitta lösningar som ger bra med möjlighet till kompetensutveckling för personalen utan att föräldrar tvingas slå knut på sig. Jag har stor förhoppning om att vår duktiga personal på kontoret klarar av att hitta lösningar som innebär en bra avvägning.

söndag 23 oktober 2011

Min son ritar också äpplen

Jag gillar matte. Jag är inte extremt begåvad eller så, men en viss fallenhet har jag nog och jag har alltid haft lätt för att uppskatta den färgrika och nästan magisk upplevelse det för en synestet är att få jobba med tal. På lågstadiet var matte dock en pina. Vi fick rita äpplen och emellanåt päron och titta på tiotalskamrater som höll varandra i handen. Jag gillade inte alls att rita äpplen eller att ringa in mängder, även om det var polkagrisklubbor och karameller i kulörta papper vi skulle räkna. De alldeles för lätta uppgifterna blev till en mental blockering och stressade mina hjärnceller till att istället hitta på dumheter. Något mina lärare inte odelat uppskattade. Min kloka mamma insåg faran och visade mig på kvällarna hur multiplikation och division fungerade, hon lärde mig dra roten ur och gav mig matteuppgifter att fundera på. Hon lyckades stimulera ett intresse som skolan annars troligen skulle ha dödat. 28 år senare börjar min son i första klass och jag inbillar mig verkligen att utvecklingen gått framåt.

I svenskaundervisningen har klassen tillgång till tre olika läseböcker eftersom barnen är på olika nivåer. Beroende på vilka utmaningar de behöver får de mer eller mindre text, med fler eller färre bilder och med olika svår meningsbyggnad. I matten fungerar det dock inte så. Där har alla samma bok med äpplen att rita och streck som ska dras mellan numrerade punkter. Godiset är borta, men annars har ingenting hänt på nästan 30 år. Den som behöver större utmaningar får visserligen en extra bok, men den innehåller ännu fler uppgifter på samma nivå. Situationen är frustrerande för alla inblandade.

När sonen ritar äpplen är han okoncentrerad och uttråkad. Ska jag vara ärlig blir det heller inte ens alltid rätt och snyggt blir det definitivt inte. Precis som det var för mig. Läraren vittnar om hur han är lika okoncentrerad i skolan som hemma. När vi kämpat oss igenom äppel- och streckritarläxan brukar jag fråga om han vill lära sig något nytt. Det vill han alltid. Hittills har det blivit lite potenserberäkningar, areaberäkningar, decimaltal och envariabelberäkningar. Han är ett under av koncentration när han klurar och tänker och stolt som en tupp när han berättar både svaret och hur han kommit fram till ett sätt för att räkna ut det. Jag blir alldeles varm och stolt när jag tänker på att killen med ett rutblock och en penna som enda redskap utöver hjärnan kom på hur man räknar ut arena på en spetsvinklig triangel. Det är något många vuxna jag känner skulle gå bet på, men som min sjuåring klurat ut helt själv.

Den senaste tidens mediala fokus på matematikundervisning och särbegåvade barn (NU och SvD1, 2, 3, 4) är otroligt välkommen och jag är glad att tillhöra ett parti som ser förbättringspotentialen på matematikområdet, den nytta som kan komma ut av att satsa på destta och dessutom inte bara pratar utan också skickar med pengapåsen till satsningarna som behövs. Sedan delar jag kanske inte riktigt Jannes tro på mer katederundervisning. Faktum är att jag inte bryr mig hur skolans lösningar ser ut, bara vi börjar ta till vara barns begåvningar bättre och slutar slösa bort dem på äppelritande. Äppelritande är nämligen en skitkass metod för vissa barn. Barn vars begåvning vi rimligen inte borde anse oss ha råd att förlora.

Jag hoppas att regeringens matematiksatsning bär frukt. Kunskapsfrukt, som är mindre fyrkantig än den dagens och gårdagens skolbarn fått smaka.

lördag 22 oktober 2011

Generationsbryggor i skolor och på universitet

Inom forskarvärlden har det länge funnits möjlighet att fortsätta som såkallad emeritus professor efter pensionsåldern. Vad en sådan professor har för funktion har länge varit dåligt definierat. Vissa skriver böcker, andra fortsätter med forskning och vissa verkar inte göra någonting. En del lyckas med konststycket att fortsätta kosta sin institution avsevärda pengar och andra bidrar med finansiering och/eller god publicitet.
Jag har länge funderat på vad meningen med emeritus professorerna bör vara. Samhället lär inte ha särskilt stor nytta av att en ensam forskare fortsätter i ett par år till om inte denna forskare är excepionell och även då måste forskaren vara en aktiv del av universitetets verksamhet.
Äldre professorer kan vara ovärderliga som mentorer för doktorander, som gott föredömme och aktiv deltagare på seminarier mm. När deras kunskap och erfarenhet används till att hjälpa nästa generation att utbildas och utvecklas har mycket vunnits. Under min tid som forskare på ett antal olika svenska universitet har jag sett både bra och dåliga exempel.

För någon vecka sedan var jag på en work-shop för Sollentunas rastfaddrar. Jag träffade så många härliga äldre människor som ville bidra med sig själva. En rastfadder kan bidra som en viktig brygga mellan generationer. En extra hand som hjälper till, någon som lyssnar, någon som har livserfarenhet och finns på lagom avstånd. Rastfadderverksamheten är ett meningsfullt, frivilligt sätt att ge något till nästa generation och samtidigt få mycket glädje tillbaka. Vi har behov av fler rastfaddrar.

Jag hoppas att vi alla letar efter de möjligheter som finns och bidrar med våra kunskaper och erfarenheter till de som har behov av dem.
Byggandet av ett bra samhälle börjar inifrån oss själva.

söndag 16 oktober 2011

LAS -Ett sätt att skära bort det friska på trädet?

Inför Folkpartiets pågående landsmöte i Karlstad har partistyrelsen föreslagit att den nuvarande lagstiftningen om anställningsskydd ersätts med turordningsregler som baseras på den enskildes kompetens. Man vill göra det lättare för företagen att våga nyrekrytera och vill ge möjlighet att lägga större vikt vid den anställdes kompetens vid neddragningar och omstruktureringar. Nu gällande regelverk sägs inte vara anpassat till dagens kunskapssamhälle.

– Ska målet om full sysselsättning uppnås behöver vi vända på varenda sten för att fler unga och utrikes födda ska komma i arbete, säger Erik Ullenhag, integrationsminister och partiets andre vice ordförande.

Rimligen borde samma principer gälla i politiken som i näringslivet. För nog behöver även vi ta till vara kompetensen, anpassa oss till dagens kunskapssamhälle och vända på varenda sten för att fler unga och utrikes födda ska komma in politiken? Eftersom vi inte heller hindras av några lagar på området har alla förutsättningar att leva som vi lär. Fast gör vi det?

Jag tittar på partiets egen lista i Sollentuna från valet 2010 och finner bara två personer under 30 år, först på plats 11 och 32. Denna grupp utgör hela 38,5 % om man ser till Sollentunaborna totalt (17,6 % av alla i valbar ålder, dvs över 18 år). Dessa unga friska skott på Folkpartiträdet bor tyvärr inte kvar i kommunen längre och denna grupp har därför ingen FP-representation i vare sig fullmäktige eller ute i nämnder och styrelser.

För de utrikes födda och de med utländsk bakgrund ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Jag gör inte anspråk på att veta var alla som står på vår lista är födda, men med två namn utgörs mindre än 5 % av vår lista av "utomnordingar". De 19,5 % av Sollentunaborna som är utrikes födda saknar representation i vår fullmäktigegrupp.

Några som däremot inte borde anse sig förfördelade är de kommuninvånare som är män och 65 år eller äldre. Denna grupp utgör 6,7 % av Sollentunaborna. Nästa år kommer de att ha en representation i vår fullmäktigegrupp på 43 %.

Vi förutsätter att näringslivet har behov av och vilja att lägga större vikt vid annat än anställningsår, men hålls tillbaka och hindras av lagar. Jag tror FP gör rätt i att driva frågan om en ändring av LAS. Jag tror dock att det är ännu viktigare att vi inför valet 2014 ändrar våra egna oskrivna regler som tyvärr också har mer fokusering på ”lång och trogen tjänst” än kompetens och sund konkurrens.

fredag 7 oktober 2011

Roffarmentalitet hos många

Så har Juholt kommits på med för långa fingrar i syltburken. Jag tvivlar inte på att han kommer betala tillbaka allt, men stor del av skadan får han skylla sig själv för.

Har man förtroendeuppdrag så är ersättning och förmåner för dessa också en förtroendefråga. Politiker är vanliga människor och riskerar alltid att kompensera sig själva. En toblerone här, kolsyrevatten på mötet där eller återgår från föräldraledighet bara under sommarlovet. Andra människor tar lite pennor eller post-it-lappar och många spelar Wordfeud på arbetstid, etc....

Jag tycker vi pratar ersättning till politiker för lite. Jag tycker de som kommit upp i ersättningshirakin för fort slutar reflekterar om rimligheten och eventuella åsikter man hade när man var lägre i hirarkin.

Varje månad får jag själv ett fast arvode (drygt 500 kr) för mitt uppdrag som ersättare i fullmäktige. Jag är övertygad att många inte gör något för den ersättningen. Jag anser däremot att det är en förtroendesak att jag läser rimlig mängd av de kilon med beslutspapper jag får varje månad.

Med tydlighet så skulle inte Juholt gå vilse och tycka att en fyrarummare är en skälig övernattningslägenhet. Jag tycker att det med ersättning ska följa en förväntad motprestation. Sedan kan vi diskutera om motprestationen är för lite istället.

onsdag 5 oktober 2011

Sollentuna har modiga politiker



Som vice ordförande har man sällan möjlighet att synas och höras. När det sker är det inte alltid odelat roligt, men det var det verkligen idag. Jag och Christina Wibom från lärarförbundet Sollentuna var i stan på lärarförbundets ceremoni för Bästa Skolkommun i Stockholm. Sollentuna ligger i år på plats nummer 3. Vann gjorde Täby. Sollentuna fick ett hedersutmänande för "För att modiga politiker satsar på lärarnas löner". Årets satsning måste ses som början på ett långsiktigt arbete.
Om vi ska kunna rekrytera och behålla bra personer så måste lönen vara ok. Det här är ett första steg. En intervju ska finnas på kommunens hemsida snart.

Politikens o demokratins gränser

Läser insändarsidan i dagens tidning och får en massa tankar:

"Vändpunkt för grekisk demokrati
Staten Grekland har stora ekonomiska problem främst beroende på att man under lång tid inte har haft kontroll på och matchat intäkter med kostnader. Det land i vilket demokratin sägs ha uppstått kan nu vara i början på en ny era som blir historisk; det land som bevisade att demokratin förstörde statsekonomin och öppnade dörren för ett nytt styrsystem som inte präglas av demokrati.
Ett av demokratins problem är just att den i vissa lägen kan bädda för eller öppna dörren för att överskrida ekonomiska lagar."/Lars Andersson, Skövde, SvD 5/10-11

Jag tror verkligen på demokratin. Självklart, annars kan man dessutom inte arbeta som lärare då läroplanen föreskriver lärare att faktiskt vara något av demokratifundamentalister. Men visst har demokratin sina problem, att dessa går och bör diskuteras är dock också en del av dess styrka. Demokrati är inget felfritt sätt att styra på, men det är det minst dåliga vi sett. Här får väl akribin anses betryggande, beprövad erfarenhet visar tydligt vad som händer med alternativen.

För att demokratin ska fortsätta fungera påstår jag att det är viktigt att vi ständigt reflekterar över politikens gränser. Som så ofta annars tror jag BALANS är det gyllene ordet. Det gäller att ha fingrarna i rätt syltburkar och lagom långt ner, om jag tillåts travestera Fps gruppledare i Umeå (som hade bra tänk kring barnens fruktstund i skolan).